Skär snårvinda började sannolikt odlas som prydnadsväxt i Sverige under 1800-talet (Malmgren 1982). Växten bildar vidlyftiga bestånd på näringsrik kulturmark - tomtgränser, avfalls- och utkastplatser, väg- och banvallsdiken samt på jordhögar i grustag. Någon gång är den också funnen i mera naturlig vegetation vid åstränder.
Skär snårvinda, som tack vare de stora, vackra blommorna är en populär prydnadsväxt, planteras ibland också i snår intill bebyggelse. Den har ökat under 1900-talets senare hälft och är fortfarande under spridning.
Första fynd
Först uppgiven av Lindeberg 1878 under namnet Convolvulus sepium var. coloratus som sällsynt i norra Halland. Äldsta belägg från Släp Särö 1853 (C. J. Lindeberg i LD, bestämt av P. Lassen 1983). Enligt Ahlfvengren (1924) finns ett odaterat [sannolikt äldre] belägg från Kungsbacka av E. Fries.
Utbredning
52 rutor (23 %). Ganska sällsynt.
Lokaler
Äldre uppgifter. Falkenberg Stafsinge Lindhult (S. Svenson enligt Ahlfvengren 1924 under namnet f. coloratus). Varberg Varberg 1953 (F. Lundberg i GB, bestämd av R. K. Brummitt 1962). Kungsbacka Fjärås Li 1950 (F. Lundberg i GB); Eskatorp (Ahlfvengren 1924 under namnet f. coloratus); Tjolöholm, S om slottet 1957 (F. Lundberg i GB, bestämd av R. K. Brummitt 1962). Frillesås Kulla och Torstensvik (Ohlander 1969 under namnet var. americana). Idala kyrkan (Ohlander 1969 under namnet var. americana). Kungsbacka (E. Fries enligt Ahlfvengren 1924 under namnet f. coloratus); i stadens södra utkant 1945 (F. Lundberg i handskrift 1949 under namnet f. coloratus). Onsala Rydet 1934 (F. Lundberg i handskrift 1949 under namnet f. coloratus). Släp Särö se äldsta belägg, 1902 (F. Schlanbusch i GB). Ölmevalla Örmanäs 1953 (Ö. Nilsson i LD); Kuggaviken, södra delen, strandsnår 1959 (Ö. Nilsson i LD).
