Tiggarranunkel är ursprunglig men mycket kultur- och kvävegynnad. Den växer på tånggödslade havsstränder och havsstrandängar men framför allt i och vid näringsrika/kväverika och ofta starkt förorenade biotoper, t ex märgelhålor, leriga åstränder, kärrpölar och diken i betesmarker och åkrar. Sällsynt träffar man också på den vid de nu snabbt försvinnande, gammaldags gödselstäderna.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1789 av Osbeck (’Wäxer wid Dömestorp, Windrarp och flere wåta ställen’). Vid arkeologiska undersökningar 1965-1978 i Halmstads innerstad påträffades frön av tiggarranunkel i lager som daterats till 1400/1500-talet (A. Andersson i manuskript 1995).
Utbredning
98 rutor (44 %). Vanlig på kustslätten och i delar av övergångsbygden. Saknas i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän vid kusten, i övrigt sällsynt.
