Getväppling kan vara ursprunglig på strandhedar och sandfält samt i klippterräng och på hällmarker vid havet. På vägrenar och vägslänter, grustag, stations- och hamnområden, industritomter och soptippar växer huvudsakligen införda kulturformer.
Arten har i Sverige tidigare saluförts i vallfröblandningar och som enskild gröda (Lyhagen 1991).
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Bygdenamn och bruk
Ett lokalnamn från Okome, Köinge och Ullared är fulaveckor (= fågelvicker). Namnet har i Halland också använts om kråkvicker Vicia cracca.
Variation
Den tvååriga arten är mångformig och delas i flera underarter. I landskapet förekommer två av dessa, stor getväppling ssp. carpathica och liten getväppling ssp. vulneraria. De båda underarterna har dock inte konsekvent hållits isär under inventeringen.
Utbredning
172 rutor (77 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska vanlig i skogsbygden. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.