Tomtskräppa är kulturgynnad men troligen ursprunglig. Den trivs bäst på fuktig, ganska näringsrik mark och bildar ofta mindre bestånd vid källflöden, utmed vattendrag och i fuktsankor i lövdungar. Växten är dock vanligare på betesmarker och vallar, särskilt i sänkor med framträngande grundvatten, samt vid bondgårdar, på vägrenar och olika ruderatmarker.
Första fynd
Först uppgiven av Fries 1817 ('I fuktiga lundar’).
Bygdenamn och bruk
Ett provinsnamn från mellersta Halland på olika skräppor är swinabla.
Variation
Tomtskräppa är mångformig. Med utgångspunkt i bl a hyllebladens utseende (se Snogerup 1991) delas arten numera i tre underarter: ssp. obtusifolius, ssp. transiens och ssp. sylvestris. Enligt samma källa är mellanformer vanliga. Under inventeringen har vi inte skilt mellan underarterna, men alla tre är belagda från landskapet.
Utbredning
189 rutor (85 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska vanlig i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän.