Arten är representerad med tre underarter på Västkusten, marviol ssp. maritima, baltisk marviol ssp. baltica och dynmarviol ssp. integrifolia (se Mossberg m fl 1992). Denna uppdelning har dock inte beaktats under inventeringen
Marviol är ursprunglig. Den är kväveindikerande och växer beståndsbildande på sandiga, tånggödslade havsstränder i området närmast den yttersta dynranden samt ibland även på klappersten. Tillsammans med sodaört Salsola kali ssp. kali och saltarv Honckenya peploides fungerar marviol i viss mån som dynbildare och ger upphov till låga fördyner.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (’Vid Örmanäs enligt Osbeck. På stranden utanför Onsala’). I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Åtminstone i Harplinge har marviol kallats strannsenap.
Utbredning
41 rutor (18 %). Mycket vanlig längs hela kusten. – Ahlfvengren (1924): allmän på stranden.
Lokaler
Tillfälligt inlandsfynd. Laholm Veinge 600 m NV om Sjögård, lerhåla med avfall 1980-talet (K/LEM).