blåhallon
Rubus caesius
Blåhallon är en ursprunglig men kulturgynnad art. Den växer beståndsbildande i steniga strandslänter vid havet samt i snår och bryn. Vanligast är den emellertid utmed åker- och vägrenar, vid stenmurar, på järnvägsområden och ruderatmarker.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (’På Eldsberga kyrkogård och på andra ställen’).
Utbredning
34 rutor (15 %). Ganska sällsynt i Kungsbacka och Varberg men traktvis vanlig, t ex i Träslöv samt i kustområdet från Särö till landskapsgränsen i norr. Sällsynt på kustslätten i Falkenberg, Halmstad och Laholm. – Ahlfvengren (1924): här och där.
