strandlysing
Lysimachia vulgaris
Strandlysing är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag, i kärr och fuktängar, alkärr och fuktiga lövskogar. Den är också vanlig i starkt kulturpåverkade miljöer som försumpade åkrar, betesmarker samt åker- och vägdiken.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Äldre lokalnamn från Harplinge är gulla och bäckagulla. Från Värö är gula gossar känt.
Utbredning
221 rutor (99 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.