Vanliga växtplatser för humle är strandsnår vid havet samt klibbalkärr och klibbalridåer med frodig undervegetation längs bäckar och åar på kustslätten. Här växer både han- och honplantor, vilket utgör ett viktigt kriterium för att arten är ursprunglig i denna miljö (jfr Suominen 1990).
Förr odlades humle för användning vid öltillverkning, i vårt land sedan 1200-talet (Hylander 1966 a), och man ser den ganska ofta förvildad eller kvarstående i snår, bryn och stenrösen intill bondgårdar och torpplatser. Dessa förekomster består enbart av honplantor eftersom endast honväxten odlades. Det är ju honblomstallningar, ”kottar”, som efter blomningen användes vid ölbryggning. I Halland odlas humle fortfarande i liten skala av kulturhistoriska skäl.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (’Vid berg och gärdesgårdar uti skogsmark tämmeligen allmän’). Richardson (1752 s 35) anger humle som odlad och Fischerström (1761 s 234) meddelar att ” Humlegårdar träffas här och där. Den bästa Humlan kommer från Breared socken”. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Utbredning
152 rutor (68 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska vanlig i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): här och där.
