Grönvit nattviol är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i regel på fuktigare och näringsrikare mark än nattviol P. bifolia och tycks också klara igenväxning bättre än denna. De vanligaste växtplatserna är naturbetesmarker i olika stadier av igenväxning samt ganska fuktiga, glesa lövblandskogar, vilka i många fall utvecklats på gammal inägomark. Andra ganska vanliga ståndorter är bäckkanter, övergivna lertag, torpplatser, vallkanter och vägrenar. Arten kan i likhet med nattviolen uppvisa massblomning på övergivna åkrar samt på mark som utsatts för brand, täkt och slyröjning.
Grönvit nattviol har ökat under 1900-talet, vilket bl a kan förklaras av den allt rikligare tillgången på igenväxningsmarker. Kanske hör den också hemma bland de växter som gynnas av vår tids kvävenedfall. Denna teori stöds av en iakttagelse från en sommarstugetomt med talrika grupper av grönvit nattviol. De exemplar som sparades vid klippningen av den kraftigt kvävegödslade gräsmattan utvecklade en sällan skådad frodighet.
Grönvit nattviol missgynnas när tidigare hävdad mark planteras med barrskog eller växer igen till fullsluten skog.
Första fynd
Först uppgiven av Lindeberg 1878 från Dagsås. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Utbredning
110 rutor (49 %). Vanlig i Halmstad, ganska vanlig i Laholm, Hylte, Falkenberg samt i östra Varberg och sydöstra Kungsbacka. Saknas i stora delar av de två sistnämnda distrikten. – Ahlfvengren (1924): tämligen sällsynt i södra och mellersta Halland.
