Blåmunkar är en kulturgynnad men ursprunglig växt. Den tvååriga arten bildar glesa bestånd på torra, ljusöppna och näringsfattiga sand- och grusmarker - stabiliserade dyner, klipp- och havsstrandhedar, bergbranter, naturbetesmarker, trädesåkrar, vägrenar, slänter och grustag.
Första fynd
Först uppgiven av Fischerström 1761 från södra Halland. I handskrift 1756 av Tidström från trakten S om Falkenberg (Tidström 1891). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Ett äldre lokalnamn i södra Halland är blåknappar, vilket även använts om pärlhyacint Muscari botryoides.
Variation
Blåmunkar är ibland vitblommiga.
Utbredning
213 rutor (96 %). Mycket vanlig men med allt färre förekomster per ruta ju längre in i skogsbygden man kommer. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.