Bredkaveldun är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den bildar bestånd av växlande storlek i näringsrika till ganska näringsrika sjöar, vattendrag, dammar, småpölar, märgelhålor och diken - även i tidvis ganska torra vägdiken. På skyddade havsstränder ser man ibland mer eller mindre tillfälliga förekomster.
Arten har under de senaste decennierna ökat i utbredning och frekvens och ses numera allt oftare även i näringsfattiga, skogs- och myrdominerade områden i östra Halland. Eftersom växten är kvävegynnad kan man misstänka att ökningen i dessa områden har ett samband med senare tiders kvävenedfall.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 som allmän i ”tilvuxna dammar”. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Exempel på mer eller mindre vanliga provinsnamn är döneman, dunhammare och dålderman, det sistnämnda endast från Harplinge.
Utbredning
206 rutor (92 %). Mycket vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, vanlig i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): här och där.