Vägtistel är möjligen ursprunglig på klippiga/grusiga havsstränder och strandängar. Främst är den emellertid en kulturmarksart som växer på torr till frisk mark i natur- och kulturbetesmarker, på åker- och vägrenar, vid gårdar, i grustag, på stations- och industriområden samt avfallstippar.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 under namnet Carduus lanceolatus men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Vid arkeologiska undersökningar 1982 av vallgraven i Halmstad i kvarteret Karl XI påträffades frukter av vägtistel i lager som daterats till 1600/1700-talet (A. Andersson i manuskript 1995).
Bygdenamn och bruk
Äldre provinsnamn från Harplinge m fl socknar är grautistel [grå-] och Steningebo, Harplingebo etc beroende på hemort. Från Värö är namnet bakkatistel känt.
Utbredning
214 rutor (96 %). Mycket vanlig men med färre förekomster per ruta i skogsbygden. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.