Den senaste uppgiften om kärrnocka i Halland är från 1922, då den rapporterades från Varberg St. Apelvik av D. Hylmö enligt Svenson (1928). Den ett- till fleråriga arten är känd för sitt sporadiska uppträdande på blöta, huvudsakligen kulturskapade och vegetationsfattiga ståndorter. Kärrnocka, som tidigare också funnits i Småland, Blekinge, Västergötland och på Öland, har nu sina enda svenska växtplatser i Skåne.
Första fynd
Först publicerad av Montin 1766 under namnet Othonna palustris från området ”under Hallandsås” baserat på uppgift av Osbeck samt under namnet Senecio paludosus från Halmstad vallgraven V om slottet och från Snöstorp (se nedan). I handskrift 1748 av Leche från Varberg (Gertz 1947). Äldsta belägg från Halmstad nära Halmstad 1700-talet (L. Montin i S).
Lokaler
Äldre uppgifter. Laholm se primäruppgifter. Hasslöv Dömestorp (Osbeck 1788). Ränneslöv flerstädes (Theorin 1865). Våxtorp Vindrarp 1862 (N. Broberg i S, SBT och UME). Halmstad Halmstad se primäruppgifter; 1810 eller 1815 (herbarium E. Fries i UPS); havsstranden mot Söndrum (Fries 1819); vid Slottsgravarna utan årtal (Lindberg i S); Knebildstorpsbryggan, 1 ex 1914 (Ahlfvengren 1924). Snöstorp ”i en bäck ofvanför Frännarps gård, til myckenhet” (Montin 1766). Varberg Dagsås 1843 (Lagergren i GB). Spannarp sannolikt Store mosse, uppgifter mellan 1871 (L. J. Petersson i S) och 1916 (H. Karlsson i GB). Stamnared torvgrav i Nycklamossen (Ahlfvengren 1924). Varberg se primäruppgifter; 1871 (J. Ekelund i GB); St. Apelvik 1922 (D. Hylmö enligt Svenson 1928). Kungsbacka Släp Särö, strandäng på västra sidan, 1 ex 1908 (Persson 1913).