Lundbräken är ursprunglig. Den växer främst i friska till fuktiga skogar av varierande sammansättning samt i alkärr och skogskärrskanter. Särskilt i blockrika sluttningar, bäckraviner, rasbranter och vid bergrötter kan den förekomma rikligt och beståndsbildande. På kulturpåverkad mark finner man den ganska ofta längs stengärdsgårdar och skogsdiken. När den växer på ljusexponerade lokaler är den i regel dåligt utvecklad.

Lundbräken tycks i likhet med skogsbräken D. carthusiana ha blivit vanligare i landskapet under 1900-talet, troligen gynnad av den ökade tillgången på skogsmark.