Den som kryddväxt odlade pepparroten kan kvarstå länge på odlingsplatser och förvildas dessutom lätt, huvudsakligen från utkast eftersom den sällan utvecklar frön. Vanliga växtplatser är mer eller mindre övergiven odlingsmark intill bebyggelse, vägkanter, väg- och banvallsdiken, stationsområden samt utkast- och tipplatser vid t ex märgelgravar och i grustag. Den är även funnen naturaliserad på torr mark i strandängsvegetation. Arten är mycket konkurrenskraftig och genom att den bildar underjordiska utlöpare uppkommer ibland ganska kraftiga bestånd.

Pepparrot, som är ursprunglig i sydöstra Europa, har sannolikt odlats i Sverige sedan medeltiden. I Halland, främst i Fjärås, började man odla växten i större skala på 1890-talet. På 1930-talet fanns över 500 halländska pepparrotsodlare medan det idag rör sig om ett 50-tal. Enligt odlarna förekommer två former av pepparrot, en äldre, som är kraftigare, med större blad och med en speciell smak, samt en yngre som är införd från Danmark. På grund av den senares resistens mot virusangrepp har de flesta odlare numera övergått till denna sort.

Arten har under 1900-talet ökat i utbredning och frekvens och ökningen tycks fortsätta.