Småsporre är kulturberoende. Den ettåriga, konkurrenssvaga och ljusälskande växten saknas sällan på järnvägsstationer, där den växer mer eller mindre rikligt på naken sand, grus och makadam intill och mellan spåren. Ibland växer den också på banvallar, vägkanter och glesbevuxen ruderatmark, t ex i hamnar, på byggplatser, industriområden och avfallstippar. Vi har inte funnit småsporre i åkrar, vilket man kan göra på t ex Öland och Gotland (Sterner 1986, T. Karlsson muntligt).

Kemisk ogräsbekämpning på järnvägsområden tycks inte nämnvärt ha påverkat arten. Även om det finns exempel på att småsporren kan hålla sig kvar på f d stationsområden i 30 år efter det att järnvägen lagts ner, kan reduceringen av antalet järnvägslinjer och mindre stationer innebära att arten minskar på sikt.

Småsporren, som är känd i Sverige sedan 1730-talet, har sannolikt kommit hit med frövaror. När järnvägsnätet började byggas ut under senare hälften av 1800-talet fick den sin huvudsakliga spridning längs detta. I Halland var växten inte känd före järnvägarnas tillkomst och ännu 1924 var den bara sedd på ett fåtal platser (Ahlfvengren 1924). Därefter tycks emellertid spridningen ha gått snabbt och redan på 1940-talet fanns den praktiskt taget längs alla järnvägar i landskapet (Peterson 1949 a).