Vispstarr är ursprunglig. Den växer främst i sluttningar med bok-, ek- och lövblandskog samt i bergbranter och blockiga bäckraviner med lövträd. I hedskogar finner man oftast bara enstaka exemplar medan arten i ängsskogar och bergbranter med basiska bergarter kan uppträda rikligt. Vanliga följeväxter i de senare miljöerna är hassel Corylus avellana, blåsippa Anemone hepatica och stor blåklocka Campanula persicifolia.

Ahlfvengren (1924) har endast två lokaluppgifter, Osbecks primäruppgift och Theorins (1865) mycket tvivelaktiga utsaga ”Södra Halland flerstädes”. Varken Fries eller Neuman har några uppgifter om arten. Det enda 1800-talsbelägget är från Slättåkra Alarp 1866 (F. Elmqvist i S). Erdtman, som 1917-1920 undersökte ett antal sydvända bergbranter i norra Halland, nämner inte vispstarren (Erdtman 1922 a). På flera av dessa berg finns arten idag. Hård av Segerstad (1924) återger endast Osbecks lokal på en utbredningskarta över artens sydsvenska förekomster. Malmström (1937) uppger arten från Tönnersjö bokskog och under samma årtionde samlade Yngve Johansson den i Knäred. Från och med 1940-talet upptäcks vispstarren på ganska många lokaler i norra Halland och under 50-talet tillkommer ett par växtplatser i södra delen. 1980-talets inventering har visat att arten är ganska vanlig även i stora delar av södra och mellersta Halland. Eftersom den ofta förekommer ganska rikligt i botaniskt intressanta miljöer, tror vi inte att den varit förbisedd utan att det rör sig om en reell ökning. Sannolikt hör vispstarren till en grupp av nordliga arter, som tycks ha expanderat i Halland under 1900-talet. Jämför med strängstarr C. chordorrhiza och slidstarr C. vaginata.