Strandvial är ursprunglig. Den växer, vanligen i små bestånd, på sanddyner och klapperstensfält vid havet.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 under namnet Pisum maritimum (’På de yttersta holmarna i N. Hallands Skärgård’).
Utbredning
8 rutor (4 %). Sällsynt. – Enligt Ahlfvengren (1924) sällsynt.
Lokaler
Laholm Skummeslöv Skummeslövsstrand (4C 2e 32 18) vid vresrossnår i dyner 1980-talet (SEJ). Falkenberg Eftra N om Glassvik (4C 9b 49 01) strandklapper, sparsamt 1987 (URP, bekräftad av KG). Skrea Ringsegård (5C 1 a 41 08) sandstrand 1984 (G. Green, bekräftad av NGN). Varberg Varberg Getterön (5B 7g 28 21) klapperstensvall 1985 (IL). Värö Vendelsö, 200 m V om hamnen (6B 1f 34 30) havsstrand 1989 (IL). Kungsbacka Onsala Nidingen, rikligt bland klappersten 1980 och senare (UU och Unger 1992). Känd sedan 1919 (se nedan). Vallda Hopphallsviken (6B 4d 40 10) stenig strand, stort bestånd 1994 (GSg). Ölmevalla S om Gårda brygga (6B 3f 01 05) klapperstensstrand 1989 (BH, AR). Känd från området sedan 1947 (se nedan).
Äldre uppgifter. Laholm Laholm uppgifter och insamlingar från området vid Lagans mynning från 1890 (P. Söderberg i S) till 1909 (Ahlfvengren i GB och S). Halmstad Snöstorp stranden nedanför Larsfrid, enstaka 1911 (Ahlfvengren i S). Söndrum Tylösand, på dynerna från 1917 (J. R. Jungner i S) till 1924 (S. och T. Hammarskjöld i LD). Varberg Lindberg Getterön (Bexell 1817-19). Varberg vid Varbergs Slott (Osbeck 1788). Kungsbacka Onsala Nidingen mellan 1919 (I. Hylmo i LD) och 1953 (S. Holmdahl i GB). Ännu på 1980-talet (se ovan). Släp Skorvalla 1893 (A. Elfström i GB). Ölmevalla Örmanäshalvön 1947 (M. Hagh herbarium enligt handskrift från 1949 av F. Lundberg); Falkasand 1967 (Ö. Nilsson i LD). I området ännu 1989 (se ovan).