Klöveroxalis är en ganska sent inkommen, kulturberoende växt som är bofast i landskapet. Den fleråriga, konkurrenssvaga arten växer främst som ogräs i trädgårdar, men man finner den också i tomtgränser, på kyrkogårdar, soptippar, industritomter och järnvägsområden. Några fynd har gjorts i havre-, korn- och ärtåkrar.
Arten är ursprunglig i östra Nordamerika och Ostasien. Den är inkommen med trädgårdsprodukter och omkring sekelskiftet även som förorening i tyskt klöver- och gräsfrö (Karlsson 1989). Från Sverige är den känd sedan början av 1800-talet.
Klöveroxalis har ökat starkt under senare hälften av 1900-talet, sannolikt som en följd av ökade transporter av jord och trädgårdsprodukter. Spridningen pågar fortfarande. Arten tenderar att få en sydvästlig utbredning i Sverige, vilket tyder på att den gynnas av ett vintermilt klimat (Karlsson 1989).
Första fynd
Först uppgiven av Ahlfvengren 1910 under namnet O. stricta från Halmstad i Tivoliträdgården (riklig). Äldsta belägg från Vessige Sjönevad 1892 (A. Åström i UME, bekräftad av T. Karlsson 1980).
Variation
En form med rödanlupna blad, var. rufa, odlas som prydnadsväxt. Den uppträder ibland som trädgårdsogräs, t ex i Ljungby, Vessige och Vinberg. Äldre uppgifter finns från Laholm som trädgårdsogräs vid Engelbrektsgatan 1952 (F. Lundberg i GB) och Laholm trädgård 1955 (E. Malmström i LD).
Utbredning
92 rutor (41 %). Ganska vanlig i den södra och mellersta delen t o m Falkenberg, i övrigt ganska sällsynt. – Enligt Ahlfvengren (1924) sällsynt. Endast tre lokaler angivna.
