Mannagräs är ursprungligt men kulturgynnat. Det bildar glesa bestånd på grunt vatten vid sjö- och åstränder, i bäckar, dammar, märgelgravar, diken och källflöden. De nedre bladen är ofta utbildade som långa flytblad. Arten växer även i fuktstråk i löv- och blandsumpskogar samt i skogskärr och på fuktiga betesmarker.
Första fynd
Först uppgiven av Fischerström 1761 (’Svin hållas allmänt; men som de på många ställen ej flitigt ringas, så göra de stor skada på gräsmarkerna. Bonden tror knapt, at de kunna underhållas utan drank. Han vet icke at samla Svin-svingelen (festuca fluit.) Fräkengräset (equiset. fluv.) knapptång [blåstång] och rötterna af Näckblomster, som tillika med agnar, rofvor, kålblad och Rönnbär, kunna tjäna til deras underhåll’).
Utbredning
222 rutor (100 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.