Ljung är ursprunglig men kulturgynnad. Den är de näringsfattiga och sura markernas växt framför andra. Den växer både torrt och fuktigt och är ofta dominerande på mossar, hedar, hällmarker, bergryggar och torra, exponerade vägslänter i skogstrakter. Även i glesa skogar är ljung ett viktigt inslag. Den är dock ljuskrävande och försvinner om skogen sluter sig. Växten är betes- och slåttertolerant samt starkt brandgynnad.
Första fynd
Först uppgiven av Richardson 1752-53 från flera socknar, bl a Ränneslöv (’Hela denna socken ligger å slät och magert fält merendels med ljung överväxt’). På Felterus’ karta från 1652 är ljungmark inritad på några platser i södra Halland. Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
En gammal namnform som lever kvar sedan dansktiden är lyng. Särskilt storvuxna exemplar kallades förr stagalyng eller ståkalyng. Från Hishult och Knäred är det skämtsamma smålandsklöver känt.
Variation
Vitblommig ljung är ganska vanlig.
Utbredning
223 rutor (100%). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.