Gråbo är, med undantag av den på havsstränder ursprungliga strandgråbon var. coarctata, en gammal, kulturberoende växt. Den trivs på näringsrik och oftast störd mark - tångvallar, åker- och vägrenar, tomter, gårdsomgivningar, stations- och industriområden, jordhögar, avfallstippar och andra ruderatmarker.
Första fynd
Först publicerad av Fischerström 1761 (’Linsädet är i nog allmänt bruk; men at Linåkrarna skötas illa, kan slutas af Sonchus oleraceum, a[A]vena fatua, Artemisia vulgaris m. fl. som utom de vanliga ogräs där finnas’). I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Bygdenamn och bruk
Äldre provinsnamn är buner, båner eller graubönor. Enligt Vide (1966) betyder buna egentligen stjälk.
Variation
Strandgråbo var. coarctata är en havsstrandsform med smalflikiga, på båda sidor tätt gråludna blad och något aromatisk doft. Den är försummad under inventeringen och vi har inga aktuella uppgifter. Varieteten är samlad i Varberg 1891 (N. Svensson i S) och uppgiven av Wiger (1926) från hamnen i Halmstad.
Utbredning
221 rutor (99 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.