Örnbräken är en ursprunglig art som är brand- och kulturgynnad. Den bildar vidsträckta bestånd i glesa tall- och blandskogar, framfor allt i tall/björkskogar, på hyggen och hedar, i hagmarker och öppna betesmarker med lågt betestryck samt ibland på övergivna åkrar. Då och då växer örnbräken även på fuktig mark, t ex på fukthedar och fuktängar. Att arten, som enligt många källor ratas av kreatur, inte trivs på intensivbetade marker, beror förmodligen på att den är känslig för nedtrampning. En metod att hålla tillbaka örnbräken är att slå av de unga bladen på försommaren.
Första fynd
Först publicerad av Fischerström 1761 (’Ormbunke eller Bräken [Pteris aquilina] växer ganska allmänt på torra skogsmarker’). I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Bygdenamn och bruk
Ett vanligt provinsnamn för örnbräken och andra storvuxna ormbunkar är brägen eller bräckne.
Enligt Fischerström (1761) är örnbräken ”Et ogräs, som aldeles försmås af kreaturen. Man förstår ej har, som i Ängeland, at nyttja dess aska til Såpsjuderi och glasgjutning, eller dess rötter til brödbakning i dyr tid. Man nyttjar detta gräs endast til stoppning i Madrasser. Det aftages ej förrän det begynner vissna”.
Variation
Örnbräken är numera uppdelad i två underarter, örnbräken i snäv mening ssp. latiusculum och slokörnbräken ssp. aquilinum. Denna uppdelning har inte beaktats under inventeringen. Det halländska herbariematerialet, som bestämts av T. Karlsson, tyder på att ssp. latiusculum är helt dominerande i landskapet. Ssp. aquilinum ingår inte i materialet men belägg av mellanformer finns från följande platser: Hallandsås (1909), Våxtorp (1700-talet), Vessige (1884) och Dagsås (1979).
Utbredning
207 rutor (93 %). Mycket vanlig utom längs kusten där växten till och med verkar saknas i flera rutor. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.