Svinrot är starkt slåttergynnad men sannolikt ursprunglig. Den kan bilda vidsträckta bestånd på frisk, hävdad ängsmark, men i våra dagar ser man den oftast i små grupper eller mindre bestånd i lövskogsbryn mot odlingsmark, i naturbetesmarker, på överblivna ytor mellan små åkrar och kring rösen samt i anslutning till vägar. Tillfälligt ser man den också på hyggen.

Att svinrot var en viktig foderväxt i det gamla halländska bondesamhället vittnar bl a de många lokalnamnen om. Dessutom framgår det av ett par äldre utsagor, t ex Montins ovan citerade och av Fries (1818) konstaterande att växten var vanlig överallt i ängar.

Svinroten är fortfarande vanlig i landskapet men naturligtvis inte som slåtterängsväxt, eftersom det endast återstår fragment av dessa gamla fodermarker. Svinroten har dock, tillsammans med många andra ängsväxter, funnit en surrogatbiotop i de maskinellt hävdade vägkanterna och är nu i huvudsak en vägkantsväxt.