Myrlilja är ursprunglig. Den är ljuskrävande och bildar täta bestånd i näringsfattiga kärr, främst mosselaggar, dråg och sluttningskärr, men ibland också i strandkärr vid sjöar och vattendrag. I sluttningskärren blir den ofta helt dominerande i och kring de källor och källflöden som sällan saknas i dessa miljöer. Myrliljan spelar också en viktig roll på de halländska fukthedarna, där den alltid har sällskap av pors Myrica gale, blåtåtel Molinia caerulea och klockljung Erica tetralix.
Myrliljans utbredning i Norden är markerat västlig.
Första fynd
Först uppgiven av Linne 1755 (’Växer i Halland vid Stjärnarp och Knäred på sidlänta ställen’). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Bygdenamn och bruk
Ett ofta använt provinsnamn är igelgräs, iglagräs eller ilagräs. Enligt Vide (1966) trodde man att växten orsakade leveriglar, en inälvsparasit hos får. I södra Halland förekommer också namnet liagräs.
Utbredning
177 rutor (79 %). Mycket vanlig i skogsbygden, vanlig i övergångsbygden och ganska vanlig på kustslätten. Saknas i en del kustnära rutor, särskilt i den norra delen, eftersom där råder brist på lämpliga ståndorter. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän i hela provinsen.
