Blåsippa är ursprunglig. Den växer främst och rikligast i ängslövskogar med hassel Corylus avellana, ofta i sluttningar och i eller nedanför bergbranter. Mera sällan, och då i regel sparsamt, finner man den i hedskogar av ek och bok, dock inte de allra artfattigaste. Enstaka förekomster finns också i tall/enbuskbestånd på näringsrik berggrund. Ibland är blåsippan förvildad från trädgårdar eller planterad i naturlig skogsvegetation i anslutning till bebyggelse. Den är kalkgynnad och växer ganska ofta tillsammans med vispstarr Carex digitata, stor blåklocka Campanula persicifolia och skogsfibblor Hieracium subsektion Silvaticiformia.
Det främsta hotet mot blåsippan är granplantering. Fridlyst.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift.
Utbredning
127 rutor (57 %). Vanlig i norra delen ner till Ätran, ganska vanlig mellan Ätran och Fylleån, sällsynt längre söderut. – Ahlfvengren (1924): tämligen allmän men ojämnt fördelad.
