bredkaveldun

Allmän-spridd.

386 Typha latifolia L.

This widespread species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 132 and map 123), although there seem to be wide gaps in C. and E. Siberia. The population in S. Africa and in Madagascar is distinguished as subsp. capensis Rohrb. and that in SE. Asia as var. orientalis (Presl) Rohrb. or T. orientalis Presl (introduced into Australia).

Bredkaveldun är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den bildar bestånd av växlande storlek i näringsrika till ganska näringsrika sjöar, vattendrag, dammar, småpölar, märgelhålor och diken - även i tidvis ganska torra vägdiken. På skyddade havsstränder ser man ibland mer eller mindre tillfälliga förekomster.

Arten har under de senaste decennierna ökat i utbredning och frekvens och ses numera allt oftare även i näringsfattiga, skogs- och myrdominerade områden i östra Halland. Eftersom växten är kvävegynnad kan man misstänka att ökningen i dessa områden har ett samband med senare tiders kvävenedfall.

Bredkaveldun växer i vatten av skilda slag men är starkare kulturberoende och mindre kräsen än smalkaveldun. Arten finns ofta i triviala miljöer som skogskärr, myr- och järnvägsdiken, i hällkar etc. och är allm. i hela området. En kraftig ökning av förekomsten under 1900-talet, p.g.a. tilltagande näringstillgång m.m. som i Västmanland (Malmgren 1982), har inte setts i Närke. Omkr. 9 000-åriga lämningar av bredkaveldun från senglacial– förboreal tid har grävts fram vid Lillsjön i Kvistbro (Florin 1969), under och i sjönötstorven vid Vilstaängen i Hackvad (Post 1909a) samt i Mossbymossen i Ekeby/ Kumla i 6 000-åriga lager (Florin 1961).

Gammal bofast art. 

Näringsrika tjärnar, laguner och dammar, stränder vid vattendrag, sjöar och fjärdar bland rik vattenväxtlighet, även i fuktiga landsvägsdiken. Invandrad i sen tid, första fyndet gjordes 1959. Sprider sig fortfarande i landskapet. - 35 (17).

Som synantrop numera allmän i S. och Ö. Västmanland t.o.m. Möklinta; f.ö. tämligen allmän(-allmän) i Nedre Bergslagen, utom i rena obygder; spridd i Övre Bergslagen. Dess indigena utbredning torde motsvara T. angustifolias nuvarande. Koloniserar (till skillnad från denna) numera också potentiellt naturliga ståndorter i Bergslagen (grunda vikar och sjödelar i lågområdet): Linde N: Usken vid Uskavi(!), Grythyttan: Skattjärnen, riklig (!) samt lokaler i lokalförteckningen. Utbredningstyp på potentiellt naturliga ståndorter: S1 (pU?). D:o som apofyt: S1 (pU).

Bredkaveldun växer ned till en meters djup på dy eller gyttja i sjöar, gölar, åar och bäckar. Den förekommer även vid sanka stränder (även på gungfly), i kärr av olika slag samt i skärgårdens hällkar. Växten är vanlig i diken, dammar, lergropar, torvtäkter och grustag samt vattenhål i betesmark. Mera sällan uppträder den på myrodlingar och schaktad mark.

Bredkaveldun var ännu på 1930-talet en ovanlig växt, åtminstone i skogsbygderna. Artens våldsamma ökning har till största delen skett under senare hälften av 1900-talet genom fröspridning till områden som fått ett näringstillskott från diken och jordbruksmark. På 1980- och 90-talen har arten snabbt tagit små kärr på skogsbrandfält i besittning.

Bredkaveldun växer i näringsrikt sötvatten på dyiga bottnar. Den förekommer främst i kraftigt kulturpåverkade lokaler som bevattningsdammar, vattenhål, diken, kanaler, dämmen samt gamla fuktiga stenbrott och sandtag. Ibland ses den i skogskärr, alvarträsk, gölar och naturliga bäckar.

Bredkaveldun har troligen inkommit till Öland under senare delen av 1800-talet då den först sågs på sydvästra delen av ön. Den gynnades av de utdikningar och torvtäkter som skedde runt sekelskiftet (1900) och expanderade snabbt.Redan fyra decennier efter primärfyndet kunde Sterner (1938) notera den i 28 socknar. Idag gynnas bredkaveldun av alla bevattningsdammar som tillskapats i odlingslandskapet samt den tilltagande eutrofieringen. I dagsläget är bredkaveldun spridd över större delen av ön med några undantag. På Stora Alvaret är det glest med fynden som är koncentrerade till några alvarträsk, kanaler och stenbrott. Även längst uppe i norr i Bödas magra barrskogar ligger fynden glest.

Inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Växer naturligt i åar, gölar i vätar och träsk, någon gång på havsstränder; även i diken, kanaler, bryor, dammar, fuktiga grustag och djupa körspår. Bredkaveldun ökade starkt under 1900-talet. Johansson (1897) betecknade den som ”Sälls.”; endast åtta växtplatser hade upptäckts under hela 1800-talet. Redan hos Johansson (1910b) hade 13 nya lokaler tillkommit; tydligen hade spridningen då börjat. Förmodligen gynnas bredkaveldun av de ökade näringshalterna i dagens kanaler och sjöar.

Bredkaveldun växer i grunt näringsrikt vatten i sjöar, åar, dammar, diken, skogskärr och grustag. Allra oftast ser man den dock i hällkaren på öarna, så som både Kalm och Linné beskriver det ovan. Arten har ökat i inlandet sedan förra inventeringen. Förmodligen beror detta på eutrofiering till följd av gödsling och kvävenedfall.

Bredkaveldunet växer på grunt eller mycket grunt vatten i näringsrika sjöar, åar, kärr, diken och hällkar av alla slag. Arten koloniserar, i motsats till smalkaveldun, med sina vindspridda frukter snabbt tillfälliga vattensamlingar i samband med vägbyggen och andra anläggningar. Den är också vanlig i viltvatten på näringsrik mark. Arten var under 1800-talet betydligt ovanligare än smalkaveldun men har i vår tid ökat kraftigt i samband med övergödningen av vattendragen och den myckna dikesgrävningen.

Bredkaveldunets kolvar spricker upp vid torrt väder under höst, vinter och vår, kanske allra mest under vårvintern. Den täta fällen av hårförsedda frön håller ihop länge, och fröna blåser loss från kanten av fällen. Fröna sprider sig mycket långt och gror på stränder vid sjöar och vattendrag, eller i våta gropar, diken, hjulspår och hällkar, både i jordbrukslandskapet och på hyggen i skog. De små plantorna utvecklar sina blad bäst under vatten (Coops & Van Der Velde 1995). Tydligast ser man artens etablering i trakter där den är sällsynt, som i Los, där den sågs i diket vid stora vägen mellan Lobonäs och Samuelsfallet första gången 1989.

Bredkaveldun växer snabbt i grunt vatten i näringsrika miljöer, enstaka, i små grupper eller täta bestånd. Bladen är vridna ungefär ett varv, så att de på håll ser ut att ha några smala midjor, jämnt fördelade längs deras längd. De är lika känsliga för frost som ask- och ekblad. När de skadas av frost böjs topparna ned och vitnar. Bladen behåller på hösten sin grönska längre än säv, blåsäv och havssäv, men inget grönt övervintrar.

Blomningen är riklig, och börjar i linneans eller mjölkens tid. I knoppstadiet är hankolven innesluten i ett eller flera hölsterblad, som vid blomningen spricker upp men hänger kvar. Hankolvens yta är helt täckt av blanka grönbruna kupoler, som är ståndarknapparnas ändar. När knappen öppnas kommer väldiga mängder av gult pollen ut. Parallellt med detta förlängs ståndarsträngen. Detta sker ojämnt så att kolven får bucklor eller valkar, täckta av pollen. På överblommade kolvar halvhänger ljusbruna torra och smala rester av knappar i täta drivor. Även hela hankolven kröker sig och får en hängande topp. Honkolven är vid blomningen helt täckt av gröna klibbiga märken, som sitter som små knottror tätt intill varandra. Efter blomningen blir ytan torr och färgen skiftar till brunt. Kolven tjocknar i takt med att den mognar.

Honkolvar kan sitta kvar ouppspruckna i mer än ett år. När de spricker rullas frölagret ut som en filt, från vars kant fröna lossnar och flyger iväg, ett efter ett. Fröet sitter ytterst på ett skaft, som har vuxit ut från kolvens axel. Skaftet är försett med många glest sittande hår, som fungerar som fallskärm när fröet blåser iväg. Under lufttransporten hänger fröet nederst i denna anordning.