kanadensiskt gullris

Prydnadsväxt från Nordamerika, sällan säkert skild från höstgullris. Ståndorter är ödetomter, grustag, vägkanter, tippar m.m. Ett stort ymn. bestånd sågs i en vall vid reningsverket vid Oset i Almby 1990. Växten var ett allmänt ogräs i Almby–Gustavsviksområdet 1990 (Harald Johansson, OREB).

Kanadensiskt gullris växer i täta och ibland även vidsträckta bestånd på torra till friska, vildvuxna gräsmarker i och kring tätorter men också i anslutning till vägar järnvägar, utfyllnadsområden och avfallstippar.

Arten, som är hemmahörande i Nordamerika, har odlats i Sverige sedan 1790-talet (Malmgren 1982). Först under 1920-talet blev denna och närstående arter och hybrider allmänna i odling (Hylander 1971). Därmed började de också förvildas i snabb takt.

Ny bofast art.

Örtenblad 1973.

Nu allmän-tämligen allmän i kulturområden (i regel nära bebyggelse) i hela V. Bergslagen (med stegrad frekvens inom Vikers kalkområde); för övrigt vanligen tämligen allmän-spridd i kulturtrakter (på några håll fortfarande blott få fynd). Funnen i alla delområden Stadd i ökning. Härdig i hela området. Utbredningstyp: U.

Kanadensiskt gullris och höstgullris

Perenna, beståndsbildande örter (jordstam!). Styv, rak, rik- och tätbladig, 5–25 dm hög stängel (oftast meterhög) som är kal nedtill, men tilltagande hårig uppåt. Ofta med små bladskott i bladvecken. Stjälkblad kortskaftade, smalt elliptiska med vass, utdragen spets, de nedre är mycket smala. Bladytan löper gradvis ned längs skaftet och fortsätter som en tunn vingkant, så att ingen skarp övergång finns mellan skiva och skaft. Bladets huvudnerver är utstående på undersidan, särskilt tydligt i skaftet. Endast 2 stora, framåtriktade sidonerver som i yttre delen löper parallellt med mittnerven. Övriga nerver bildar en nätlik struktur. De övre 2/3 av bladskivans kant (ibland mer) har glesa, mycket skarpa, framåtriktade tänder, som kan vara rätt grova och “spretande”. Bladen kan vara kala eller håriga (se “variation”), men har alltid korta hår på själva kanten (lupp!). De övre bladen är närmast oskaftade och kan sakna tänder.

Mycket typisk blomställning av långa, slanka, utåtböjda grenar i stängelns topp. Korgarna är små och gula, och sitter i rad på tunna skaft längs grenarna. I korgarnas mitt är blommorna rörlika, men de i kanten har 2–5 mm långa strålblommor. Frukten är en liten nöt med hårpensel.

Dessa båda gullris är inkomlingar från Nordamerika. De har odlats som prydnadsväxter och etablerats i stor skala. Kanadensiskt gullris är vanligast, men höstgullris var tidigare förbisedd, så en del uppgifter kan avse den. I landets södra halva väl etablerade på öppen gräsmark, tomtmark och skräpmark. Ses ofta i slänter i trafiknära miljöer, såsom vägrenar, järnvägsvallar etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga.

(inkl. S. altissima)
Status: ursprungligen odlad som prydnadsväxt och förvildad, men nu sedan länge fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1850 från Ivetofta (Zett i LD), men odlad redan 1749 i Bjäresjö (Linné 1751).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: tämligen variabel i ett flertal karaktärer och variationen är åtminstone i Europa otillräckligt studerad. Det som ibland kallats jättegullris Solidago altissima är en tveksam art som är oskarpt avgränsad från S. canadensis s. str., men former som borde kunna föras hit har samlats åtminstone i Höör 1998 (3D0b3437, TTy det. TTy).

Kanadensiskt gullris härstammar från Nordamerika och har varit populär som trädgårdsväxt under främst 1900-talet; från odling har den sedan spridit sig ut i landskapet. På flera håll i vårt land bedöms den vara invasiv. Första fyndet gjordes så sent som 1981 på Öland men sedan dess har växten erövrat en stor del av ön.

Kanadensiskt gullris växer gärna på grusig och något näringsrik mark på tillfälliga lokaler som jordtippar och komposthögar. Men den ses även i vägrenar, åkerkanter, trädor, gamla sandtag, grusplaner, övergiven industrimark och betade hässlen, alla ställen där den kan bli långlivad. När Mörbylånga kommun grävde ner nya vattenledningar längs vägen till Bostorp, N. Möckleby sn, var arten snabbt på plats.

Kanadensiskt gullris är främst funnen nära de större tätorterna Borgholm, Färjestaden och Mörbylånga. För övrigt finns spridda fynd över ön. Stora Alvaret är ännu fritt från arten men den skulle kunna dyka upp på en del mindre skarpa alvartorrängar, särskilt efter att röjningar har skett. Växten kan bilda hybrider med gullris S. virgaurea, en växt som minskat på Öland och som skulle drabbas extra hårt av hybridisering. Kanadensiskt gullris bedöms som bofast i landskapet.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, även kvarstående, tillfällig.
Kvarstående i f.d. trädgårdar och förvildad på soptippar, trädor, gräsmattor, skräphögar och vägkanter. Arten har rapporterats från följande socknar under våra inventeringar: Levide, Fröjel (2 lokaler), Klinte, Eskelhem, Tofta, Visby (4 lokaler), Buttle, Sjonhem, Väskinde, Martebo, Lärbro och Fårö. Förväxling med höstgullris S. gigantea eller hybriden mellan arterna kan ha skett i något fall (Johansson 1998).

Kandensiskt gullris är en odlad prydnadsväxt från Nordamerika, som lätt förvildas och sedan länge är naturaliserad. Den kan bilda stora bestånd i överbliven gräsmark i närheten av tätorter, på vägkanter, banvallar, gårdsplaner, industriområden, utfyllnader och tippar. Arten har ökat mycket starkt sedan mitten av 1900-talet och ökningen tycks fortsätta.

Kanadensiskt gullris är en prydnadsväxt som ursprungligen hör hemma i Nordamerika. Den har på senare år förvildat sig och är nu under kraftfull spridning. Gamla uppgifter saknas helt från landskapet. I Sverige är den tidigaste uppgiften från 1870. Kanadensiskt gullris kan under inventeringen i någon mån ha blandats samman med den snarlika arten höstgullris, Solidago gigantea.

Typiska följeväxter är renfana, åkertistel, brännnässla, gråbo, kvickrot och hundäxing. Kanadensiskt gullris blommar samtidigt som ängsvädd, renfana och gulsporre.

De mycket närstående arterna kanadensiskt gullris och höstgullris sprider sig lokalt upp till 1 dm per år genom sidoskott. Jordstammarna är livskraftiga och kan följa med jord till nya platser. De blommar inte förrän i ljungens och i lingonens tid. Spridning med frö har inte setts, men arternas spridningsmönster visar att det måste förekomma. Inga gröna delar övervintrar. Kanadensiskt gullris noterades som ”odlad” i Wiström (1898). För övrigt är de äldre uppgifterna om båda arterna förvånansvärt få, med tanke på att båda tämligen länge förekommit i odling. I dag sprider de sig utanför trädgårdarna, i huvudsak ut på ”skräpmarker”. Längre söderut i Sverige uppträder båda invasivt. Redan i Gästrikland finns sådana tendenser, men i Hälsingland är de än så länge mindre framgångsrika. Spridningen till skräpmarker har ökat påtagligt under 2000-talet. Bara 9 noteringar är från inventeringens huvudperiod, före 1991, medan 11 är gjorda efter 2002.