
kärrnocka
Tephroseris palustris
kärrnocka är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

kärrnocka är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- kärrnocka


Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Den senaste uppgiften om kärrnocka i Halland är från 1922, då den rapporterades från Varberg St. Apelvik av D. Hylmö enligt Svenson (1928). Den ett- till fleråriga arten är känd för sitt sporadiska uppträdande på blöta, huvudsakligen kulturskapade och vegetationsfattiga ståndorter. Kärrnocka, som tidigare också funnits i Småland, Blekinge, Västergötland och på Öland, har nu sina enda svenska växtplatser i Skåne.
Närkes flora
Kärrnocka är känd från dyiga och näringsrika stränder i Skåne (Edqvist & Karlsson 2007). Den gynnades av sjösänkningarna, vilket kanske var orsaken till uppdykandet i Närke.
Blekinges Flora
Gammal bofast art, nu utgången.
Atlas of North European vascular plants
1838 Senecio palustris (L.) Hook.
Syn.: Tephroseris palustris (L.) Fourr. subsp. palustris, T. p. subsp. congesta (R. Br.) Holub
This species includes at least two types, one northern var. congestus (R. Br.) Kom. and one southern var. palustris. Some occurrences, for instance in Norway and NW. Russia, are adventive. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 96 and map 87).
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: var fram till mitten av 1900-talet känd från mellan 40 och 50 aktuella lokaler och totalt uppgiven från mer än 150 lokaler, efter 1950 dock mycket hastigt minskande och nu endast kvar på ett par lokaler. Har ofta uppträtt tillfälligt på enskilda lokaler i samband med torvtäkt eller annan markstörning och förefaller ha en mycket långlivad fröbank. Minskningen beror säkert huvudsakligen på upphörd torvtäkt och bete i slättens sumphålor och rikkärr (se vidare KAO & TTy 2001a). Vid Levrasjön har under flera år flera tusen plantor observerats, men de övriga aktuella lokalerna har varit mycket individfattiga eller endast tillfälliga. Nationellt rödlistad (CR) och fridlyst.
Smålands flora
Den magnifika kärrnockan växer naturligt på näringsrika, dyiga, låglänta stränder vid sjöar med stora vattenståndsväxlingar. I Sverige är sådana förekomster bara kända från Skåne. Arten gynnades av sjösänkningarna under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet och dök då tillfälligt upp på blottade sjöbottnar på många håll i södra Sverige, i Småland främst i de sydvästra delarna. Redan Scheutz (1862) kopplade samman artens förekomst i Småland med sjösänkningarna.
I Småland uppträdde kärrnockan mellan 1851 och 1880 samt en sista gång ca 1901 (i Vismen i Värnamo Värnamo). Det finns inga säkra belägg för att den någonstans har blivit funnen mera än en gång.
Kärrnockan betecknas som akut hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Ölands flora
Kärrnocka är mycket ovanlig i vårt land och är i nuläget endast känd från en lokal i Skåne. Världsutbredningen är nordligt cirkumpolär. Arten gynnades av de sjösänkningar som skedde i södra Sverige under 1800-talet och dök då tillfälligt upp när dyiga och vegetationsfria sjöbottnar exponerades. Kärrnocka är en konkurrenssvag art som är beroende av öppen, fuktig, dyig och kväverik mark som uppkommer när betesdjuren trampar runt i strandkärr och vassbälten. Kärrnocka uppträder ofta sporadiskt på sina lokaler och observationer tyder på en fröreserv som kan aktiveras när förhållandena åter blir gynnsamma.
På Öland växte kärrnocka främst utmed sydvästra kusten på dyiga, trampade och betade havsstränder. Det finns någon enstaka lokal med längre kontinuitet, nästan 50 år, och arten bedöms ha varit bofast i landskapet men är numera utgången; den sågs senast 1962. Äldre fynd finns från följande socknar, årtal inom parentes avser första respektive sista fyndår: Högsrum (1850–1899), Långlöt (1924), Glömminge (1851), Mörbylånga (1831–1948), Smedby (1885), S. Möckleby (1962) och Ventlinge (1850). Orsaken till att arten försvunnit från Öland är igenväxning när hävden upphört. Störst potential för att åter hysa kärrnocka har två betade lokaler i Mörbylånga sn nämligen strandkärren drygt 1 km norr om hamnen samt betade strandängar vid Risingehamn.
Gammal, förr bofast, numera utgången.