Inledning

Kommentarer till artförteckningen

De svenska och vetenskapliga namnen samt ordningsföljden mellan växtfamiljerna följer Den nordiska floran (Mossberg m fl 1992), utom i en del fall där senare taxonomisk forskning visat att andra namn eller annan ordning bör gälla. Ändringarna, och namn på arter som saknas i den nämnda floran, har införts på förslag av redaktör Thomas Karlsson. I dessa fall anges det i Den nordiska floran använda namnet omedelbart under rubriken. Här står också synonymnamn enligt Krok & Almquist 1984. För några få växter har vi ansett det motiverat att ange ett andra, ofta förekommande svenskt namn.

Inom familjerna kommer släktena, och inom dessa arterna, i bokstavsordning efter de vetenskapliga namnen. Även underarter och varieteter anges i bokstavsordning.

De bofasta växternas namn har skrivits med stor stil, de tillfälliga med liten. Växter som på olika grunder inte med säkerhet kan sägas tillhöra landskapets vildväxande flora har sina namn placerade inom klammer.

Källor till de lokala växtnamnen är dels muntliga uppgifter, dels tryckta arbeten av  Bengtsson 1960 och 1973, Hofberg 1881, Sjunnesson 1953, Wangö 1962, Vide 1966 och Fjärås - bygd att vårda 1991. Uppräkningen av provinsnamn är ofullständig på många sätt, men vi hoppas att den skall stimulera läsaren till egna efterforskningar.

Första publiceringstillfälle (= primäruppgift) kompletteras med opublicerad uppgift, t ex ur handskrift eller brev, samt äldsta kända insamling, om denna är äldre än primäruppgiften. Dessutom anges flertalet belägg från 1700-talet.

Vi redovisar vår bedömning av växternas invandringshistoria - de ursprungliga kom till landskapet utan människans hjälp, de kulturspridda har på ett eller annat sätt haft hjälp av människan. Självfallet är bedömningarna i många fall osäkra. Om de kulturspridda kom till landskapet före år 1700 kallas de gamla, är de av yngre datum benämns de nya.

Vi försöker också ta ställning till om de nya växterna är tillfälliga eller om de blivit bofasta. För att kallas bofast skall växten under flera år ha förökat sig med frö eller uppvisat kraftig, vegetativ spridning. De tillfälliga växterna förmår bara uppträda något eller några år i ett område om inte nya frön eller andra spridningskroppar tillförs.

Om möjligt ges också uppgifter om ursprungsområde, tidpunkt och sätt för invandring/införsel samt när växten först observerades i Sverige. Om inget annat anges är uppgifterna om ursprungsområde hämtade från Weimarck 1963 och de svenska primäruppgifterna från Hylander 1971.

Uppgifter om växternas miljökrav och förekomstsätt, ökning eller minskning samt faktorer som gett eller kan ge frekvensändringar bygger på distriktsledarnas och inventerarnas samlade erfarenheter. Vid jämförelser mellan aktuella och äldre uppgifter bör man ha i minnet att de senare är insamlade under lång tid, i vissa fall ett par hundra år, medan de aktuella är begränsade till 17 år. Det längre tidsavsnittet ger en ackumuleringseffekt som lätt kan skapa en falsk bild av att en växt var vanligare förr.

Om en växt är fridlyst och/eller upptagen i Rödlistade växter i Sverige 1995 (Aronsson m fl 1995) anges detta.

Utbredningskartorna visar med en svart prick i varje fyndruta var de olika växterna hittats under åren 1979-1995. På vissa kartor har vi med hjälp av ringar också markerat äldre förekomster. En prick med omgivande ring markerar då både äldre och aktuella fynd. Man kan dock inte utgå från att symbolerna gäller samma lokal inom rutan.

Efter eventuell karthänvisning anges antalet rutor med aktuella fynd respektive fyndrutornas andel i procent av totala antalet rutor. Med hjälp av dessa siffror har vi definierat ett antal kategorier som anger hur vanlig eller ovanlig en växt är. Följande sex frekvenskategorier har använts: mycket sällsynt (—2%), sällsynt (3-10%), ganska sällsynt (11-40%), ganska vanlig (41-70%), vanlig (71-94%) samt mycket vanlig (95-100%). På motsvarande sätt försöker vi beskriva frekvensskillnader mellan olika delar av landskapet. Dessa skillnader är oftast relaterade till landskapets tre naturregioner - skogsbygd, övergångsbygd och kustslätt - men även andra indelningar kommer ibland till användning. Om till exempel en växt är funnen i 1 % av antalet skogsbygdsrutor, 7% av rutorna i övergångsbygden och 15% av rutorna på kustslätten beskrivs den som mycket sällsynt i skogsbygden, sällsynt i övergångsbygden och ganska sällsynt på kustslätten.

Frekvensen mycket vanlig kan kanske ge upphov till missförstånd. Begreppet är relaterat till landskapet eller de större regionerna och säger inget om hur vanlig en växt är i varje ruta. Uttrycket får alltså inte tolkas så att man nödvändigtvis ser dessa växter nästan överallt. I ett extremfall skulle en mycket vanlig växt kunna finnas i flertalet rutor men med en enda  förekomst i varje, det vill säga en lokal på 25 km . I de flesta fall ger emellertid en hög landskapsfrekvens också en hög frekvens per ruta.

Rutor. Landskapet har indelats i 223 rutor om vardera 25 km2. Vissa rutor, som gränsar till havet eller andra landskap, innehåller dock små inventeringsarealer. De minsta av dessa ofullständiga rutor har förts till större grannrutor (se Rutsammanslagningar här invid). På grund av detta kan antalet uppgivna rutor ibland avvika nedåt från antalet rutor i lokalförteckningen, där vi för vissa sällsynta arter även angett förekomster som ligger i icke självständiga rutor.

I Ahlfvengrens flora Hallands Växter från 1924 är växternas lokalfrekvenser angivna enligt en femgradig skala (se ruta ovan). Vi återger dessa frekvensbedömningar, eftersom vi anser att de åtminstone i någon mån kan jämföras med våra egna - och därmed ge en uppfattning om växterna ökat, minskat eller hållit sig stabila från seklets början till dess slut. En annan viktig källa vid jämförelser mellan förr och nu är Hård av Segerstads Sydsvenska florans växtgeografiska huvudgrupper från 1924.

Lokalförteckningar. För flertalet mycket sällsynta och sällsynta växter ges en lokalförteckning i två avdelningar. Vi lämnar först aktuella lokaluppgifter (fynd gjorda efter 1978) och därefter äldre (fynd fram till och med 1978). Då en växtlokal förekommer i båda avdelningarna finns i de flesta fall korshänvisningar.

I lokaluppgiften står kommunen (i stort sett liktydigt med distriktet) med halvfet stil.  Ordningsföljden mellan kommunerna är från söder till norr, dvs Laholm, Halmstad, Hylte, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka.

Hallands socknar

Kristianstads län
1 Ö. Karup

Hallands län

Laholms kommun
2 Hasslöv
3 Våxtorp
4 Hishult
5 Skummeslöv
6 Ränneslöv
7 Ysby
8 Knäred
9 Laholm
10 Tjärby
11 Veinge

Halmstads kommun
12 Eldsberga
13 Tränninge
14 Tönnersjö
15 Snöstorp
16 Breared
17 Halmstad
18 Söndrum
19 Vapnö
20 Holm
21 Övraby
22 Enslöv
23 Harplinge
24 Kvibille
25 Oskarström
26 Steninge
27 Rävinge
28 Getinge
29 Slättåkra

Hylte kommun
30 Torup
31 Drängsered
32 Kinnared

Falkenbergs kommun
33 Eftra
34 Slöinge
35 Asige
36 Skrea
37 Årstad
38 Abild
39 Falkenberg
40 Stafsinge
41 Vinberg
42 Morup
43 Ljungby
44 Alfshög
45 Vessige
46 Askome
47 Köinge
48 Okome
49 Krogsered
50 Svartrå
51 Ullared
52 Gällared
53 Gunnarp
54 Källsjö
55 Fagered

Varbergs kommun
56 Tvååker
57 Sibbarp
58 Spannarp
59 Dagsås
60 Varberg
61 Träslöv
62 Hunnestad
63 Gödestad
64 Grimeton
65 Rolfstorp
66 Lindberg
67 Valinge
68 Skällinge
69 Nösslinge
70 Torpa
71 Ås
72 Stamnared
73 Sällstorp
74 Värö
75 Veddige
76 Stråvalla

Kungsbacka kommun
77 Frillesås
78 Landa
79 Ölmevalla
80 Gällinge
81 Idala
82 Förlanda
83 Onsala
84 Valida
85 Kungsbacka
86 Hanhals
87 Fjärås
88 Släp
89 Tölö
90 Älvsåker

Göteborgs och Bohus län
91 Lindome

Inom varje kommun anges socknarna (kursiv efter äldre (fynd fram till och med 1978). Då en växtlokal förekommer i båda avdelningarna finns i de flesta fall korshänvisningar. I lokaluppgiften står kommunen (i stort sett liktydigt med distriktet) med halvfet stil. Ordningsföljden mellan kommunerna är från söder stil; fig 110) i bokstavsordning. Finns flera lokaluppgifter inom en socken skiljs de åt av semikolon. Efter sockennamnet följer ett lokalnamn hämtat från den topografiska kartan i skala 1:50 000. Därefter anges koordinat (inom parentes enligt RUBIN - se ruta), sedan biotop, eventuellt mängd och följearter samt fyndår. I en slutparentes finns så uppgifter om källa, dvs litteraturreferens eller uppgiftslämnarens namn/signatur (se förteckning s 741), om fyndet bekräftats av någon eller om det finns belägg och var detta i så fall förvaras. Förkortningar av herbarier enligt ruta här bredvid. Vidare uppges om materialet bestämts, eller om bestämningen bekräftats, av någon annan än insamlaren.

Koordinater enligt RUBIN-systemet

I Hallands Flora har det s k Rubin-systemet använts för att ange växtlokaler. (RUBIN: RUtin för Biologiska INventeringar). Efter en grov angivelse, t ex "bäcken S om X-lövs kyrka" står i många fall en 4-ställig kombination, kanske SB Si 43 47. För att förstå hur det är konstruerat, är det lättast att förklara med ett exempel (se fig 111). På utsnittet har Ås kyrka utvalts; den har koordinaterna 6B 0h 04 35.

Första gruppen, 6B, syftar på kartbladet, dvs fältkarta 6B Kungsbacka SO i skala I :50 000. Denna karttyp kallas numera Gröna kartan.

Andra gruppen, 0h, beskriver läget av inventeringsrutan på kartbladet. Längst ut i vänstra och högra kanten av kartbladet finner man siffrorna 0, 1, 2, 3 och 4 (grannkartbladet i norr har motsvarande siffror 5, 6, 7, 8 och 9). Observera att numreringen börjar på noll och går nedifrån och uppåt. Längst upp på kartbladet står bokstäverna f, g, h, i och j (kartbladet väster om det aktuella har motsvarande bokstäver a, b, c, d och e). Ås kyrka ligger i den ruta som är placerad i rad 0 och kolumn h på kartbladet.

Tredje gruppen, 04, talar om lokalens läge i höjdled (S-N) inom inventeringsrutan. Den är indelad i 25 smårutor och har en yta av 5 x 5 km, dvs 25 km2. 0 anger att platsen ligger i raden längst ner på rutan.
För att få en förfinad angivelse har dessutom kilometerrutan delats upp i 10 rader och 10 kolumner. Därvid har man fått fram I 00 rutor. Varje sådan ruta har följaktligen en sida av I 00 m och en yta på I hektar. Den nedersta raden får beteckningen 0, den översta följaktligen 9. I vårt exempel finner vi att Ås kyrka ligger (närmast) i rad 4. Därmed är kombinationen 04 förklarad.

Fjärde gruppen 35 anger lokalens läge i sidled (V-O) inom inventeringsrutan. Den består ju av 5 kolumner smårutor. Även här börjar man med 0, nu räknat från vänsterkanten och går fram till 4.
Ås kyrka ligger i kolumn nummer 3.
Därefter kommer den mer förfinade indelningen med 10 kolumner hektarrutor. Den första kolumnen har beteckningen 0, den sista 9. Ås kyrka ligger i en kolumn av minirutor som har nummer 5. Vi förstår därmed kombinationen 35.

Om man snabbt vill mäta upp koordinaterna på kartan är det lämpligt att rita upp såväl kilometerrutnätet som 100-metersrutnätet på transparent film.

Inventeringsrutan 6B 0h Ås. Särtryck ur topografiska kartan blad 6B Kungsbacka SO. Publicerad med tillstånd från Lantmäteriet, nr 96.0211. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriet 1996-05-15.

Tyvärr har inte alla lokaluppgifter kunnat bli fullständiga. Äldre uppgift som vi bedömt vara tvivelaktig eller oriktig har placerats inom klammer sist i lokaluppräkningen.

Förteckning över offentliga herbarier

C - Botanisk Museum, Köpenhamn
GB - Botaniska museet i Göteborg
H - Botaniska museet, Helsingfors
LD Botaniska museet, Lund
S - Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm
SBT - Bergianska Stiftelsens herbarium, Stockholm
SBT-BERG - Bergiusherbariet vid Bergianska Stiftelsens herbarium
SUNIV - Stockholms Universitets herbarium
UME - Herbariet vid avdelningen för ekologisk botanik, Umeå
UPS - Fytoteket, Uppsala

Herbarium Halmstad. Ett herbarium som förvarades vid Högre Allmänna Läroverket i Halmstad fram till 1960-talet. Därefter flyttades det till Botaniska museet i Lund och inordnades där i det nordiska herbariet. Sannolikt kasserades då en del av arken på grund av skador.