1; en (möjligen två närbelägna) lokaler i Nedre Bergslagen: Nora N Ringshyttan 1911 (BINN. 1921; GB, 5 utvuxna ex. och några groddplantor). Striberg 1910 (Bergdahl, BER) -12 (Vahl., UPS: dike) (P. Larsson enligt SAM. 1923a). Larsson torde ha sett växten ungefär vid samma tidpunkt som de övriga. Enda funna kollekt av honom (annan art, GB) är daterad 1911 (Ringshyttan).
[Ännu en lokal har spökat i litteraturen: Västerås-Barkarö: Fullerö. Uppgiften kan spåras tillbaka till andra upplagan av HARTM. flora (1832), där den, mot Hartmans vana, anförs utan sagesman. Lokal upprepas i florans alla följande upplagor och övertas sedermera av TROIL. (1860), IV. (1877) och HAM. (1956). Dock syns, utöver Linne, Hallstahammar och Swartz (av vilka ingen veterligen iakttog arten i Västmanland), ingen botanist före 1832 ha ägt kännedom om Fullerös vildflora. Hartman själv torde inte ha exkurrerat i Västmanland. Inte heller upptas lokalen i WRANGELS lilla artmonografi (1822) eller i den härav föranledda följdskriften av W AHLENBG (1822). Svensk botanik (1819) nämner blott Wrangels 1815 funna Åkerö-lokalen. Därmed tämligen uppenbart, att Fulleröuppgiften bygger på missförstånd eller förväxlad. Gissningsvis har förblandning skett med den från Fullerö 1824 av WI KSTRÖM publicerad C. impatiens. Knappast har det uppländska Fullerö avsetts (härom inga antydningar hos ALMQ. 1965).
Enligt HAM. (1956) dessutom funnen i "Viker" = skrivfel för Nora.]
Ekologi
Som den endast varit känd en kort tid i ett dike, torde beteckning efemerofyt vara mest passande. Konkurrenssvag art, som på hemeroba ståndorter snabbt försvinner vid igenväxning. (Jfr CLEMEDS. 1979).
Troligen akolutofyt, invandrad kort före upptäcktsåret och utgången kort därefter. Etablerad med fasta populationer bl.a. runt Vänerns och Hjälmarens stränder (vid sistn. sjö också före sänkning under 1880-talet), kanske bofast strax N Västmanland vid Bysjön i Dalälven (ALMQ. 1949). Tycks i hela Skandinavien vara en tämligen sen (xenofytisk?) invandrare; spridning möjligen ofullbordad.