Allmän i Skogslåglandet. och Bergslagen; fortfarande spridd på Mälarslätten (enstaka lokaler också på Mälaröarna). Frekvensminskning i sistnämnda område beror på ståndortsbrist, orsakad av torrläggning av våtmarker. Utbredningstyp: N1 (fdU).
Första fynd
LINNE 1747 så som Aengull (Kolbäck s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Begränsat hemerofil. I många kärrsamhällen, både i geogen och limnogen miljö. Ej torra fastmatt-, ristuv- och lösbottensamhällen i inskränkt mening. I övergångssamhällen mellan sistnämnda och mjukmattor nästan konstant. Samhällen på blottade mineralstrandbottnar och flacka mineraljordsstränder i oligotrof miljö (nedre- mellersta geolitoralen): Bergslagen, ofta men aldrig riklig. Kärrängssamhällen.
Som kärrväxt delvis i hemerob omgivning: hagkärr, hällkar i kulturområden osv. I andra fuktängssamhällen än på stränder vanligen som apofyt; mest i högre områden, alltid på permanent våt mark. Någon gång våta, euhemeroba ståndorter, så som vägdiken, torvgravar, ävenså bara i högre bygder. Sydligast så i Hallstahammar N: Hagtorp, bryndike (MALMGREN 1970).
Sank-våt(-permanent fuktig), sur-alkalisk kärrtorv och fuktängsmull på skiftande underlag. Permanent fuktig, näringsfattig, humusimpregnerad, mjälig-fingrusig, blottad (även euhemerob) mineraljord. Svag skugga-öppet ljus.
Att växten intill början av 1900-talet verkligen var (betydligt) vanligare på Mälarslätten syns framgå av, att Lundman ansåg den vara allmän i Munktorp, Kolbäck och Rytterne 1923 (Lundman manuskript 1924).