lärk
Larix decidua
Mer information om arten

Planterad i större och mindre bestånd på ett otal ställen, såväl fritt i kulturområden (t.ex. i Västerås-Barkarö vid Askö, Holm, Johannisberg) som i sammanhängande (delvis avsides liggande) barrskogsterräng. Självföryngring förekommer i hela området, ehuru inte regelbundet och sällan (undantagandes enstaka ex.) på större avstånd från plantagerna. Talrikt förvildad särskilt kring lärkskogen mellan Östergruvan och Bastnäs i Skinnskatteberg(!). Utbredningstyp: U.

Första fynd

Iverus 1877 så som Pinus Larix ("Skogshult, backar, flerstädes ursprungligen planterad"). (Ohlsson manuskript 1863: "Linde skn, midt i en skog alldeles vildt!". Huruvida utplanterad eller självspridd kan inte avgöras.)

Ekologi

Troligen epökofyt, ej agriofyt. Div. mesohemeroba, friska(-torra), ljusöppna ståndorter, så som bryn, hagmark, vägkanter, diverse kulturgränsvegetation.

Ergasiofygofyt. Sen neofyt. Första uppgift om odlad i Västmanland hos HIS. (1832b): Skinnskatteberg socken. I Sverige odlad sedan ca 1780 enligt HYL. (1953); sedan 1750 (Skabergssjö fideikomisskogar) enligt HEMBG (1899). Uppgifter om diverse västmanländska lärkplantor bl.a. hos OBBARIUS (1851), TROIL. (1860), NILSS. (1903) (utförliga enkätsvar), NYBLOM (1924a), SCHOTTE (1924a) samt i de flesta av hushållningssällskapets handlingar under 1800-talets senare del. Planteringen nådde sin kulmen under årtiondena före och efter sekelskiftet Som ett mått på dess omfattning kan nämnas, att 51 422 lärkträdsplantor utskolades i Västmanlands län 1882. Samma år planterades i samma län 41 2/3 tunnland "kalmarker" med omskolade björk- och lärkträdsplantor.

Betänkligheter rörande den europeiska lärkens framtid i svenskt skogsbruk framfördes av HEMBG (1899). Dess popularitet bland skogsmän har sedan dalat. Stadd i minskning genom otillräcklig självföryngring, avverkning och de äldre trädens spontana avdöende.

Prydnadsodlad i fritt läge når lärken (åtminstone de äldsta importträden) betydande mått. Det grövsta av mig sedda trädet i landsvägsallé vid Hällsjötorpet i N. Guldsmedshyttan: stamomkrets 1978 391 cm 1,3 m ö.m.(!).