Allmän i större delen av Mälarområdet; tämligen sällsynt-sällsynt högre upp på Mälarslätten. och i Skogslåglandet (frånsett inom Salas kalkområde); åter vanligare i Bergslagen, här gynnad av kalkstenspåverkad mark. Den ojämna frekvensen är edafiskt betingad. Utbredningstyp: U.
Första fynd
HIS. 1828 (Skinnskatteberg: På några enda ställen [ = Nytsbäcken vid tegelbruket och gamla hyttan enligt HIS. 1832b]). Tidigast omnämnd i Wahlenberg manuskript 1821 från samma plats ("Nyten --- vid bäcken uti slagghögarna' ').
Ekologi
ldiokorofyt. Begränsat hemerofil. Ängsskog, ofta potentiellt naturlig: lövskog av frisk-fuktig örttyp (förutom lundenklaver med ädla lövträd och/eller hassel oftast Alnus-Prunus padus-samhällen i välbevattnat läge, så som bäckdälder, källdragssluttning, raviner); svagt växelfuktiga Alnus glutinosa-Ulmus-Prunus padus-samhällen vid Mälarens tillandningstränder; gran-och blandskog av frisk-fuktig örttyp (påverkad av genomsilande markvatten eller kalk).
Förekommer som apofyt eller reliktapofyt i måttligt starkt kulturpåverkade faser av nyssn. skogssamhällen, i parklundar (nordligast i Baggå i Skinnskatteberg 1975!), på bottnen av igenväxande, kalkförande dagbrott samt på igenväxande, kalkrik varp och slagg.
Frisk-växelfuktig eller genomsilad, väl neutraliserad mull på skiftande underlag. Skugga-halvskugga. Beteskänslig men kvarlever ibland i hagmarkers tätare hasselsnår.
Varaktig om ej stark utglesning eller avverkning sker. Ofta fåtalig.
