HIS. 1823 (Guldsmedshyttan: utmed sjön Råsvalen; Linde N: Mellan Öskevik och Siggeboda; "Stora grupper af dess mörkblå blommor pryda alla backar och beteshagar vid vägen, på mer än 1/2 mil, i lutningen mot den dal, som formerar sjöarne Usken och Fårsjön."). Iakttagelserna gjordes 1821 enligt HIS. manuskript.

Agriofyt: Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på torr-medeltorr, kalkrik morän, t.ex. Viker: Näsmarkerna(!); diverse kalkpåverkad, frisk ängslöv- och ängsblandskog, t.ex. Sala: Mellandammens N-spets(!); Nybergs hage, "riklig i lövskog" (E. MARKL. 1975b), Grythyttan: Björskogsnäs(1), Viker: Ö-sluttning mot Venakärret(1). I kalkgranskog i Hjulsjö: Gatan vid Jönshyttan (URSBG 1976). I silikatområdet däremot sällan i potentiellt r.aturlig--0ligohemerob vegetation, då synbarligen inskränkt till rik ängslövskog på lätt växelfuktig mark: Arboga: mellan Ellholmen och åbågen, strandlövskog med Alnus glut. (LÖFG. 1979b; !), Irsta: Gäddeholm, Alnus glutinosa-Ulmussamhällen vid stranden(!), Kärrbo: Springsta brygga, strandlövskog(!), Irsta: ön Skopan, "till synes fullt naturaliserad" (W ALLD. 1955). Saknas i Mälarområdets alla ädellövlundar på frisk-torr mark.

Långt vanligare som apofyt. Utanför kalkområdet främst i mesohemerob-euhemerob lövglänt- och lövskogsvegetation vid bebyggelse: parklundar och vildvuxna parker, bydungar, häckar osv. Stundom, mer eller mindre varaktig, i åbrinkar, byängar, någon gång på vägrenar, spårområden, banvallar. I Västra Bergslagens kalkområden i liknande vegetation samt på avstånd från bebyggelse i diverse hemeroba skogs- och ängssamhällen på frisk-tämligen torr mark; vanlig kring kalkbrott. Se vidare nedan.

Frisk-svagt växelfuktig eller genomsilad mull, i silikat: områden helst i anslutning till lövträd; frisk-tämligen torr, humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord. Underlag mineraljord av skiftande textur. Skugga-öppet ljus. Beteskänslig.

Ergasiofygofyt. Troligen odlad sedan medeltiden. Gentemot de författare, t.ex. SCHIÖLER (1936) beträffande Uskens omgivning, som ansett aklejan vara indigen, framförde HIS. (1823) följande moderna uppfattning: " Den kalkhaltiga jordmonen, jemte ett förmonligt läge för solverkan, tyckas bäst förklara detta främmande förekommande af Aklejan vid Siggeboda och Öskevik, der vidsträckta lager af urkalksten visa sig öfveralt och fortsätta öfver Mårtzhyttan. --- Om också första orsaken till Aquilegians hitflyttning, likasom öfveralt i Sverige, der den finnes vild, troligen bör tillskrifvas mennisko åtgärd, ehuru ingen trädgård här finnes på långt afstånd; så är den likväl nu så vidsträckt utbredd och rotfästad, att den hvarken af climat eller konst lärer utrotas."

Tycks på sina flesta lokaler vara beständig. Kvarväxande på många av de äldsta: Usken-Råsvalen-området; Norberg: Klacken (WALL 1852); Hedströmmen nära Karmansbo (d:o); Sala gruvområde (d:o); Lund: Johannisberg (TROIL. 1860); Västerås-Barkarö: Fullerö (d:o); Kärrbo: Aggarön (WALL 1852) (KERS 1978). Wall (1852) uppgav den förekomma "mångenstädes", och den torde sedan dess inte nämn värt ha ökat. Nya möjligheter att uppträda som vildväxande fick den särskilt under och ngt före hans tid (fr.o.m. 1700-t:s slut) i och med tillkomsten av talrika engelska parker.

Det av HIS. i primäruppgift nämnda massuppträdandet tydligen karakteristiskt för alla V. Bergslagens kalktrakter in på 1900-talet: "Skatvikens station och Björskogsnäs, i tusental i hagar, lundar och öppna skogar" (SEGER. 1923). "I hagarna på kalken [kring Usken] är den ett stående inslag. Likaså i gråalskogen, där den i gläntorna blandar sig med piprör (Calamagrostis arundinacea) och andra högvuxna örter ---. Däremot är den snarast sparsammare i närheten av mänsklig bebyggelse." (SCHIÖLER 1936.) Både slåttermarker och måttligt hårt betade hagar torde ha åsyftats numera sällan tongivande i tillnärmelsevis denna omfattning, till stor del beroende på hårdare betestryck respektive upphörd slåtter och extensiv igenväxning. För ännu någon kort tid punktartat riklig i vissa kvarblivna ängsfragment, t.ex. vid Dyrkatorpet i Guldsmedshyttan och inom de nyligen granplanterade slåtterängarna S Älvlångens S-spets(!).

Den gammaldags Aquilegia vulgaris är numera ganska litet prydnadsodlad och uppta för nuvarande inte i handelns sortimentkataloger. Vanliga däremot några närstående arter samt hybrider. Sådana utbjöds redan under 1800-t:s början (LUNDSTRÖM 1834) och förekom i stor mängd vid sekelskiftet (se t.ex. notis i Trädgårdsvärlden 1903: 10). Endast A. vulgaris har hittills förvildats.

Förekommer oftast med mörkblå blommor, därnäst med vita. Den kring Björskogsnäs uppträdande population uppgavs av SEGER. (1923) i sin helhet vara "ljust blålila, nära vit". Sällsynt ses skärblommiga former.