Allmän på Mälarslätten; högre upp överallt allmän-tämligen allmän (längs väg- och järnvägsstråken samt eljest i kulturområden). Övergår N om Mälarområdet till att enbart växa på euhemeroba ståndorter. Utbredningstyp som (eventuell) idiokor: S12. Som antropokor: U.
Första fynd
HAMMARSTRÖM 1813 (Ljusnarsberg s:n).
Ekologi
Har ofta ansetts vara inhemsk i strandvegetation i olika delar av Sverige, bl.a. vid Mälaren. Från Västmanland finns utsagor i samma riktning: Gräggen i Rytterne: "verkar här vara ett normalt inslag i den vilda vegetationen" (WALLDÉN 1955). Högholmen i Västerås-Barkarö: i gruszonen mot vattnet utanför strandalsnår i vegetation av "karakteristisk sammansättning" (Sernander manuskript 2 1923). Åsöarna i allmänhet i Västerås-Barkarö: "Där ofta tillsammans med Linaria·vulgaris" [troligen menas på stränder] (KERS 1978). Halvön Billingen i Kolbäck: "Sällsynt på exponerade stränder" (S. MARKLUND 1975b).
Överallt annars som apofyt, utan undantag på euhemeroba eller nästan euhemeroba, torra-friska ståndorter: vägkanter, järnvägsområden, banvallar, utfyllnad, omgivning av tomter och ekonomibyggnader; sällsynt andra ståndorter (ödeland, åkerbryn osv.). En av de mest karakteristiska bangårdsväxterna.
Vid Mälaren måhända akolutofyt. Eljest kulturspridd, xenofyt och till inte alltför ringa del ergasiofygofyt. Ansågs också under 1800-talet mer eller mindre allmän, men otvivelaktigt har järnvägsnätets tillkomst och den fortgående utbyggnaden av vägnätet betytt mycket för dess vidare spridning Denna ännu pågående. Numera sällan odlad, mindre ofta än f. crispum.
Glest bevuxen, svagt växelfuktig-torr, blottad-euhemerob mineraljord. Ej nogräknad i fråga om substratets och underlagets övriga egenskaper. Konkurrenssvag i slutet växttäcke. Svag skugga-öppet ljus.
Variation
Form crispum (L.) Voss - Gubbskägg; munkrenfana: Utsatt och vegetativt självspridd på landsvägsren i Sevalla: Väsby kvarn 1977 (sedan några år)(!). Förvildas annars inte.
Gammal (troligen medeltida) lukt- och medicinalväxt, sedan länge ej saluhållen och numera som trädgårdsväxt på tillbakagång. Författaren har under 1970-talet sett den odlad i Hallstahammar: N. Stigsbo; Fläckebo: Göransbo, Kila: Vållen, Sevalla: Väsby, Västerfärnebo: Alsvarta. Även Fläckebo: Johannisberg enligt Margareta Jansson (brev 1978).