HIS. 1831 så som Polypodium ilvensis (Skinnskatteberg s:n). (Eventuellt sedd på kyrkberget, varifrån den meddelats av V. Sam. [SAM. 1923a] och varest den fortfarande finns kvar[!].)

ldiokorofyt. Växer stundom samman med Asplenium septentrionale, stundom med A. trichomanes, flerstädes med båda. Sistnämnda är fallet t.ex. i Hallstahammar S: Spännarberget. (MALMG. 1970), Badelunda: Björnöändan N-ut, strandberg, Kila: Sätra brunn, Sankt Ilian: Utsikten, Ängsö: Roligheten, strandberget (alla!), Linde S: Dalskogen, lövberg 1928 (Broddesson. manuskript), Norberg: Vägskälet SÖ Nordanby (NORDIN 1959), Odensvi N: Hagtorpet SV-ut 1950-talet (Almquist; Hamrin), Möklinta: Vivastbo (Mostaberg) 1957 (Lohammar manuskript). Se för övrigt kartan. Överensstämmer i fråga om ekologi och ståndortsval särskilt väl med A. septentrionale. Har i några avseenden vidare amplitud, därigenom vanligare: förmår med framgång (ibland talrikt) kolonisera även mer eller mindre horisontella hällytor, vanligen med grunda fördjupningar eller eljest någorlunda tjockt humustäcke men inte obetingat med sprickor. Härvid ofta associerad med ren- eller islandslav. Sådana förekomster främst (eventuellt enbart) i kulturomgivning och/eller under påverkan av lövfall. Som apofyt för övrigt iakttagen bland sprängstensskärvor: Sala: mellan Silvköparen och Olof Jons damm; fast förekomst på backberg intill(!).

På varje lokal knappast mer än 15–20 tuvor, oftast färre.