Hit förs också vad som i tidigare västmanlandsfloristiska arbeten gått under namnet Dryopteris dilatata(um) och Dryopteris austriaca. Dryoteris dilatata s. str. är så gott som obefintlig i Västmanland.
Före 1970-talet föga uppmärksammad. Enligt nuvarande kännedom spridd med luckor i lägre oligotrof- och myrområden samt i flacka jordbruksbygder. Det kan antas komma att visa sig, att frekvensen är högre i Västra Bergslagen än eljest Särskilt i detta områdes övre delar möjligen tämligen allmän(-allmän). Skälet vore närmast hög nederbörd i förening med kuperad terräng, vilket lätt ger upphov till genomsilad mark. Något kalkgynnad. Utbredningstyp (trolig): N1.
Första fynd
Säkert urskild och under rätt namn publicerad först av NANNF. 1966 (fjorton Västmanlandslokaler å utbredningskarta).
Äldsta fynd på Ängsö: Röholmen 1886 (A. E. Luhr, UPS).
Ekologi
Idiokorofyt. Begränsat hemerofil. Alkärr. Källdragsgenomsilad eller bäckdragspåverkad löv- eller barrskog av våt fräkenristyp (rika varianter) fuktig eller våt örttyp. Gärna i bäckdalar och lövraviner.
Som apofyt i något fuktiga kalkbrott och i fuktig varpgranskog; ett par fynd i eutrof, ännu ofullständigt torrlagd dikningskog: Sker: f.d. Svartmyran, nu blandskogsbärande, ymnig(!), Munktorp N: Käringsjön, "dikad skog" 1953 (Almquist).
Fuktig-våt, väl neutraliserad, näringsrik (kväverik) sumpskogshumus (delvis mull) på mineraljord av skiftande textur. Lika gärna på t.ex. morän som på lera. Skugga-halvskugga.
Uppträder kolonivis, någon gång i större bestånd, så som i Skanssjöns alkärr i Hallstahammar S (MALMG. 1970).
