småsporre
Chaenorhinum minus
Mer information om arten

Som järnvägsväxt allmän, eljest sällsynt. Härdig och bofast i hela området. Utbredningstyp: U.

Första fynd

Hall enligt WIKSTRÖM 1824 såsom Antirrhinum m. ("vid Ramnäs"). (Vid Ramnäs bruk på "skarnhopar" enligt WALL 1852.)

Ekologi

Epökofyt. Knappast felande vid någon enda, kvarvarande station eller anhalt, företrädesvis växande inom spårområden Därnäst vanlig kring bruk och hyttor på slagg (sju lokaler, varibland primärlokalen). Ett fåtal fynd på banvallar utefter banlinjerna. I gynnsamma fall möjligen beständig på grusgångar och tomtplaner: Arboga: dr Wettergrens gård 1893 (v. Stapelmohr, ARB), Jäders handelsträdgård 1979 (Löfgren & !); Rytterne: Kvicksunds hotell 1977(!); Västerås S: Djuphamnens plan 1973(!): kanske ytterligare ett par. Varaktigheten på det fåtal ståndorter, som för övrigt är kända, är oviss: sandtagsbotten (Rytterne: Lagersberg NÖ-ut 1977[!]), rabatter (Västerås domkyrka O-ut; Hallstahammar S: åstäppa i Lustigkulla 1970-talet [!]), vändplats etc. vid skogsvägar (två lokaler), kalkbrott (Sala: Armanbo 1952 [Almquist]). Under 1800-talet på (stensatta) stadsgator, såsom i Arboga (Anonymus manuskript 1860–80-talet).

Torr- mycket torr, helst grov-mycket grov (sand-makadam, slagg, gruvvarp), vanligen föga humus- och näringsanrikad, euhemerob mineraljord. Som ovan framgått ej bunden till påfört substrat, inte heller helt och hållet frånvarande på matjordsartat sådant. Inom stationsområden anmärkningsvärt väl anpassad till de annars kala makadam- och grovgrusöknarna kring och mellan spåren. Lider föga men av kemisk bekämpning. Ljusälskande. Mycket konkurrenssvag.

Fyra lokaler kända före järnvägsnätets tillkomst under 1850-talet (WALL 1852), alla i SÖ men utan anknytning till hamnar. Torde ha inkommit med frövaror, ej tidigare än vid 1700-talets mitt, då den för första gången påvisades i Sverige (förvildad i Uppsala). Första kända järnvägsfynd 1905 (Sala enligt DAHLGREN 1911) och 1910 (Ängelsbergs station [Birger enligt SAMUELSSON 1925]): redan då säkerligen vida järnvägsspridd. Senast omkring 1920 troligen anländ till de flesta stationsområdena. På åtskilliga sedd av Almquist m.fl. 1915–20 (SAMUELSSON 1925), än i dag i regel kvarlevande.

Sedan 1950-talet något minskad genom småstationers nedläggning längs några banlinjer. Ofta riklig.

Små T.o.m. 1949. Stora Fr.o.m. 1950. Fyrkant Förekomst på slagg och gruvvarp.