Allmän-tämligen allmän på Östra Mälarslätten, nordligast Tillberga S: Nibble 1957 (Almq.) -76(!: Sydösterut, gravhög i betesmark), Romfartuna S: Ansta (Loh. enligt SAM. 1925) - [1950-talet] (Almq.: Äs S-ut) (numera troligen bortschaktad). Västligast en stänklokaler i Medåker S: Medåker s:n, dikeskant 1931 (Per Garsten, GAR). Två fynd i Nedre Skogslåglandet: Odensvi N: Kulinge [1950-talet] (Almq.), Kvarntorpet 1958 (Ham.). Att spridningen är ofullbordad är tänkbart endast beträffande Västra Mälarområdet. Sydlig, värmekrävande, särskilt under vegetationperioden. Utbredningstyp: S7.
Första fynd
WALL 1852 så som P. verna ("Backar").
Ekologi
Epökofyt. Främst örtbacksväxt, som småfläckvis eller i vissa fall i yppiga mattor kläder öppna ändmoräners, åsars, gravhögars och andra torrkullars solstekta Söder-sluttningar. Sådana talrika i de område, där frekvensen är högst. Föga i klippängar, därmed ovanlig inom de utpräglade markhällsområdena Munktorp S och Ö. Köping. Någon gång på euhemeroba ståndorter av snarlik beskaffenhet: äldre skärningar, sällsynt bergsskärningar, S-vända slänter osv.
Torr, måttligt sur ängsmull; torr, humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord. Allt vanligare på närings- och finpartikelfattigt silikatunderlag (morän, sand, sällan hällmark). Genom sitt alltid prostrata växtsätt mera konkurrenssvag än P. crantzii. Betesgynnad. Ljuskrävande.
