Allmän från Mälarslätten t.o.m. Nedre Bergslagen (främst i kulturbygder), tämligen allmän i Övre Bergslagens nedre del, spridd i dess övre (dvs. i N. Hällefors och N. Ljusnarsberg). Mest torde den lägre frekvensen i NV få tillskrivas ofullbordad spridning. Utbredningstyp: U.
Första fynd
HAMMARSTRÖM 1813 (Ljusnarsberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Inhemsk i kalkklippängssamhällen, kalkhälltallskog och örtrika Pinus-samhällen på torr kalkmorän (Nora, Viker, Sala, Arboga). Möjligen i silikatklippängar i lövkogsområden.
Som apofyt ej i fuktängsvegetation utom i kalktrakter på fläckar med mycket kortvarigt högt vattenstånd, eljest lik G. boreale.
Mindre fuktighetstolerant än G. boreale (ej i myrsamhällen). I stort mer ljusfordrande. I Skogslåglandet och Bergslagen med förkärlek på sandigt underlag. Betesgynnad. Spridning N-ut kraftigt ökad under 1900-talet längs järnvägar och de många nyanlagda bilvägarna. Sist till Övre Bergslagen, där den fortfarande är nästan begränsad till omgivningen av nämnda samfärdsleder.
Variation
Form albidum Hartm. (med blekgula blommor): Är möjligen inte alldeles ovanlig men brukar inte uppmärksammas (lik hybriden med G. album och nog ibland sammanblandas ned denna). Enligt beläggex. följande fynd: Arboga Ellholmens kalkberg 1867 (O. G. Blomberg, LD, UPS). Hallstahammar S Frössvi, sparsam 1969 (MALMGREN 1970; S). Romfartuna S Ansta (G. E. Ahlm enligt WALL 1852 såsom ß effusum; UPS: "Västmanland"). Skinnskatteberg Mellan Uttersberg och Laggarbo 1900 (Svedberg, SBG). Viker Älvhyttan 1896 (Haglund & Källström, LD, UPS).