LILJEBLAD 1797 så som Triticum repens (Norberg: Bjurfors). HISINGER 1831 så som Triticum repens (Skinnskatteberg s:n). Barchaeus manuskript 1772 så som Qwickroten (Fellingsbro S: Ekebyhammar).

Idiokorofyt? Brukar anses vara inhemsk i strandsamhällen på grövre mineraljord vid Mälaren (jfr ALMQUIST 1965). Mycket hemerofil. Vanlig i vissa mesohemeroba samhällen, främst olika slag av torrängsvegetation (ca 30 %-ig närvaro) samt kulturpåverkad ängslövskog. I alla äldre parker och ofullständigt slutna parklundar ett av de dominerande gräsen. För övrigt på talrika euhemeroba ståndorter: vägkanter, stationsområden, gödselbackar, skärningar, slänter, tomter, åkrar, land, rabatter, upplagsjord, diverse mer eller mindre ruderatbetonad, torr-frisk ängsvegetation i kulturgränsen. I åkrar numera vanligen reducerad till lokala bestånd (kan bekämpas med vissa kemiska medel).

Edafiskt anspråkslös på svagt fuktig- torr mull och euhemerob/glest bevuxen mineraljord. Konkurrenssvag i slutet fält- eller bottenskikt. Halvskugga-öppet ljus.

"Form aristatum Schum. ": Tämligen allmän Först publicerad av HISINGER 1831 (Skinnskatteberg s:n).

Ovannämnda avvikelse, liksom andra, t.ex. blågrå färg ("f. glaucescens "), tillmäts ingen systematisk betydelse hos HYLANDER (1953).