Allmän upp till Övre Bergslagen. Där åtminstone tämligen allmän, främst knuten till lågområden med gynnsamma markbetingelser. Utbredningstyp: U.
Första fynd
WAHLENBERG 1824 (ad Skinskatteberg). Wahlenberg manuskript 1821 (Skinnskatteberg: vid Nyten-bäcken; Brobykärret).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Alkärr och liknande, mindre våt sumplövskog (björk- och gråalkälar m.m.). Granskog av våt örtstarrtyp och våt örttyp (inklusive fragment härav i fuktiga skogssvackor). Samhällen på fasta, något tvära mineralstränder vid vattendragens lopp genom kulturområden eller löv- och blandskog (å- och bäckkanter, N-ut vanlig i lövraviner). I zonerad strandvegetation i övre geolitoralen. Källflödessamhällen och motsvarande (t.ex. samhällen på flacka, diffust översilade ravinbottnar).
I skogsvegetation mycket gynnad av hemeroba gläntor. Vanlig på diverse fuktiga, euhemeroba ståndorter: diken, dammkanter, båtlägen, torrlagda sjöbottnar m.m.
Växelvåt-växelfuktig/genomsilad, humusrik, ej starkt sur mineraljord, delvis utbildad som fuktig mull; lövkärrtorv. Vid kraftig vattenrörelse med god syresättning syns underlagets textur vara likgiltig; eljest helst finpartikelrikt(-lerigt) underlag. (Skugga-)halvskugga-öppet ljus.
Variation
Form med genomgående ensamma ax: Hallstahammar S Norrkvarnsarkipelagen 1969 (MALMGREN 1970 s.n. S. radicans; S). Identiteten påpekad 1981 av F. Björkbäck, som fann den ha taggiga axskaft (nyupptäckt skiljekaraktär gentemot S. radicans).