HIS. 1831 (Västanfors: Lindbo kalkbrott vid Billsjön).

Idiokorofyt. Begränsat hemerofil. Utom kalkområdet karakteristisk för rika ängslövskogs- och ängsblandskogssamhällen, särskilt med ädla lövträd/hassel. Sistnämnda som regel på Mälarslätten och i Skogslåglandet men också här och var i Bergslagen, där arten sällan saknas i små lind-, alm- och hasselenklaver: Grythyttan: S Saxhyttan, rasbrant mot Agen (URSBG 1976), Ljusnarsberg: Lindtäppan Ö-ut (URSBG 1978); S. Storhöjdens almbrant(!), Västanfors: Högbyns hässle; Uvbergen (MALMG. 1975: Fa 10 och 18). I övre Skogslåglandet liknande förekomster: Fläckebo: Storholmen, asp-hasselgranskog(!), Kila: Åsens hassellund (NORDIN 1966)-76(!), Karbenning: eklund vid Svartåkröken (f.d. engelsk park) 1978(!), Linde S: Andersviksravinen(!), Ramnäs: Muggbo hasselhage vid banan(!); lindlund N Stora Björksnarsjön 1976 (B. Eriksson), Västerfärnebo: Rosshyttans station 1/2 km NÖ-ut, hassellund 1950 (Loh. manuskript). I dalsluttningens övre del SV Hästbäck i Karbenning dessutom en förekomst i asp-björkgranskog(!).

I troligen delvis potentiellt naturliga barrskogssamhällen. Här och var (gärna bland block, i små klyftor och liknande) på kalkrik morän i Arboga: Kalkugnsberget, Sala: Gravhagsskogen, Viker: Näsmarkerna (alla !). I anslutning till kalkklippängsvegetation undantagsvis ljusöppet (i skrevor och småfördjupningar, delvis i viss grässkugga): Västanfors: branten NÖ Semla-Dammsjön(!).

Som apofyt och reliktapofyt mycket vanlig inom Bergslagens talrika, kalkförande gruvområde (delvis på gammal varp), stundom på kalkpåverkad, f.d. slåttermark; allt nu i glänt- och ängsskogs- (ofta lövskogs-) vegetation Också flertalet lokaler utanför kalken är i vår tid mer eller mindre kulturpåverkade.

Genomsilad-frisk, väl neutraliserad (ädel)lövmull, kalkmull. Underlag ej silikathällmark (men någon gång ej alltför tunt jordtäckt kalkhällmark), eljest skiftande. Vanligen djup skugga-halvskugga. Beteskänslig.

Form flore alba: Norberg Klacken (Nordin manuskript 1974).