Allmän i Bergslagen; spridd i NV. Skogslåglandet; för övrigt tämligen sällsynt Utbredning är edafiskt betingad och har framför allt samband med underlagets textur och indirekt dettas näringsstatus (gynnad av ej igenväxande miljö). Utbredningstyp: N1.
Första fynd
BERGIUS 1764 (Grythyttan: [kärrmark nedanför] Loka hälsokälla).
Ståndorten verkar motsäga bestämningen men då också R. flammula upptas från platsen av 8., förtjänar uppgiften möjligen tilltro. Det är tänkbart, att iakttagelsen gjordes vid de närbelägna Loken-stränderna. Därnäst publicerad av HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n). Dessförinnan säkert urskild i Afzelius manuskript 1801 (Fellingsbro: Blixterboda vid sjön).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Isoetidsamhällen på naturligt glesvuxna, låglänta mineralstränder (nedre geolitoralen); ofta blottade strandbottnar (Dalälven, sjöar i V. Bergslagen). Tidvis submers, troligen inte på mycket större djup än ca 30–40 cm.
I det förekomstfattiga eutrofområdet i SÖ övervägande som apofyt på platser, där konkurrensen är nedsatt genom nötning från badande, betande djur m.m. I Kungsåra: Sundängen ny kolonisatör av konstgjord "sandstrand" (1973!). I Surahammar: Västersjön vid badställe på ås näset(!). Betesberoende bestånd: se nedan.
Ofta på moigt-sandigt underlag. Sådant vanligast vid mer eller mindre högt belägna oligotrofsjöar, där den framför allt gynnas av liten igenväxningstendens och frånvaro av tät- och högvuxen graminidvegetation Har med avseende på näringsanspråken karakteriserats som oligotrof (t.ex. SAM. 1934, FIITER 1978). Att så inte är fallet visar de nuvarande Mälar- och Hjälmarstrandsförekomsterna liksom tidigare Mälarförekomsterna på gyttjerik lera: Badelunda: Björnöbron (WALLD. 1955), Västerås: Viksäng (Åkerman manuskript 1846: ymnig) och Ängsö: Ängsösund 1886 (Aguéli, S). Ljusälskande. Betestålig.
På sistnämnda lokaler utgången sedan betet upphört och stränderna hastigt fyllts av täta vassar. Enligt Åkerman manuskript 1846 flerstädes vid Mälaren. Förmodligen generellt minskad där under 1900-talet genom igenväxning. Nära Bernshammar i Hed (ca 1920, Lorichs) utgången sedan fördämning brustit (Jämför Elatine triandra).
