Cirka 96; vanligast i Nedre Bergslagen och på Mälarslätten. Luckorna i övre Västmanlands utpräglade oligotrofområden beror säkerligen inte på klimatet utan på brist på ståndorter (klippor och klippväggar, vilkas sura reaktion mildras av lövfall och/eller stoftgödsling Från kulturområden). Föga ofta på rika bergarter – men ibland riklig och bofast också på sådana (jämför nedan). Utbredningstyp: S2.
Första fynd
WALL 1852 ("Bergsspringor"). Sillén 1835 (Sala: nära Blyvittfabriken; UPS).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Tillhör liksom föregående art vissa klippspricksamhällen, gärna också på silikatbergarter. Ännu flerstädes i hela området på oligohemeroba-potentiellt naturliga ståndorter: mer eller mindre tvära klippväggar och bergssidor vid stränder och i stabiliserad skogsvegetation, i silikatområden troligen alltid påverkad av lövfall. (Också i kalkområden potentiellt naturliga förekomster: Limholmama, NÖ Semla-Dammsjön; se vidare nedan.)
Som apofyt på samma slags underlag i mera kulturpåverkad omgivning, på brottväggar och liknande; dessutom här och där på mindre starkt lutande ytor på mesohemeroba backberg i kulturområden, beboende innerdelen av små avsatser och nischer.
Är således i vårt område inte kalkskyende, kanske snarare kalkindifferent (i Bergslagen svagt kalkgynnad). Skyr däremot - fastän mindre anspråksfull än föregående och nästföljande arter - starkt sur substratreaktion.
Lokaler
Fynd å kalkförande berggrund: Arboga: Koberg [1940-talet] (Almquist; Fridell). Nu utgången. Nora N: Limholmama i Fåsjön 1863 (Ohlss., OREB) (BINN. 1921)-54 (Wald.) (EKH. 1975: branta klippor på SÖ-sidan). Sala: Kalkbacken 1918 (DAHLG. 1923; LD, UPS). Mellan Kolarhagen och Mellandammen (M. Björklund enligt d:o). Solbohällarna, i litet kalkbrott (E. MARKL. 1975b). Västanfors: Kalkbranten NÖ Semla-Dammsjön, talrik på ren kalkgrund, solöppet 1978(!). Viker: Bengtstorpet (Göthlin enligt SAM. 1923a). Vikersvik 1879 (C. Hartm. enligt d:o; UPS). Kanske: Guldsmedshyttan: Fanthyttan [1940-talet] (Schiöler). Grythyttan: Alvestorpet (Svedberg enligt SAM. 1923a). I Skinnskatteberg: Darsbo, Kullgruvan, upptäckt kring sekelskiftet (Svedberg enligt SAM. 1923a), fortfarande tämligen riklig på "rika" klippor av skarnmineral (även hysande Abietinella abietina, Encalypta streptocarpa m.fl.) (MALMG. 1976: Sk 14). I Karbenning: Snytens lindberg växer i leptitspricka, påverkad av omgivande grönsten, tillsammans med Homalothecium sericeum (MALMG. 1975: No 36).
I Övre Bergslagen blott följande lokaler: Hällefors Silvergruvan (Silverknuten), skarnhögar 1958 (Lindberg). Kalkförande? Ljusnarsberg Gruvberget, bansprängningen [1935) (Almquist).
