3; endast känd från Bergslagen med ett par, troligen indigena förekomster i närmast potentiellt naturlig; kalkpåverkad vegetation och en antropokor förekomst vid stationsområde: Hjulsjö Bredsjö station [ca 1930] (G. Winqvist elevherbarium enligt Brodd. manuskript: Bredsjö strand) -78(!, UPS: Stinsudden NV stationen, gräsmark i gränsen mellan bangårdsslänten och stationsinspektörens köksträdgård, 1 stor rugge, samt i samma täppas gräsvall mot Stora Bredsjön). 1979 fann fru Lilly Larsson, Bredsjö, ännu ett exemplar intill dikeskant nära stationshuset (se f. unijugus) och flera exemplar (bland L. sylvestris) i grässlänt ovanför stationen. Ej uppmärksammad under mellantiden; först publicerad hos MALMG. (1979c). Nora N Storön i Vikern 1912 (Bergd., BER; conf. Lundm. 1927). Västanfors Öppen, S-vänd kalkklippsluttning NÖ Semla-Dammsjön, riklig i skrevor och jordsamlande fördjupningar (1978!) -79 (Norrsv., UPS).
Utbredningstyp som eventuellt idiokor: Kalk. För övrigt osäker.
Då författaren 1978 besökte sistnämnda, förut okända men i förhållande till sin ringa yta ytterst artrika kalklokaler, sågs endast bristexemplar av "f. unijugus", vilka antecknades som L. sylvestris. Då R. Norrsveden följande år for till platsen, som då gynnats av värme och riklig nederbörd (som bl.a. framlockat Epipactis helleborine, osynlig 1978), befanns hela förekomsten utgöra L. heterophyllus, med frodiga, mestadels typiska skott. N. körde omgående ett vackert material i bil till Uppsala, där jag pressade det. Se även form unijugus.
Ekologi
Troligen idiokorofyt. Eljest agriofyt. (I Hjulsjö epökofyt.) Av de ståndorter, som sparsamt meddelas i den svenska, växtgeografiska litteraturen, framgår, att arten i vårt land främst eller enbart varit känd som synantrop. (Vanligen uppges euhemeroba ståndorter, t.ex. hamnar, järnvägsområde, vägkanter, bebyggelseområde osv., för Skånes del "torrängar, bryn".) Ö. Nilsson har muntligt meddelat (1979), att den åtminstone i Västergötland och Småland också växer i mindre starkt kulturpåverkade - eventuellt oligohemerob vegetation och då ger intryck av att vara inhemsk. Förmodligen så på Västanforslokalerna, fortfarande belägen långt från bebyggelse, opåverkad av brytning och omgiven av tallskog på silikatbergarter (delvis hällmarkstallskog). Ståndorten på Storön i Nora kan vara likartad. Ön saknar bebyggelse och torde inte heller förr (på grund av sin litenhet) ha hyst sådan.
Båda dessa lokaler företräder i så fall vad som i Mellaneuropa (jfr bl.a. HEGIS flora) anses vara artens naturliga hemvist: Syd-exponerade klippor, nästan alltid av kalksten. I Syd- och Mellaneuropa mer kalk- och värmekrävande än L. sylvestris, i vars sällskap den ofta växer.
Spridningsvägar till nyssnämnda lokaler dunkla. Snarare invandrad i förhistorisk tid (nu reliktisk) än långspridd under senare århundraden? I Bredsjö säkert adventiv, möjligen inkommen med gräsfrö eller på något sätt järnvägs-spridd, troligare förvildad (sedan omkring 60–70 år): se L. japonicus.
Mycket sårbar.
Variation
"Form unijugus Koch" (alla blad enpariga): Västanfors-lokalen. Också av denna typ samlades material av Norrsv. Vid ovannämnda tillfälle (UPS). Det består av skott både med tämligen smala, vasst spetsiga blad, påminnande om L. sylvestris, och skott med bredare, i spetsen svagt rundade blad (erinrande om denna arts form platyphyllus). Några av skotten förekom med 1 1/2 bladpar. Hjulsjö-lokalen översänt, levande material från dikesrenen hade uteslutande enkelpariga blad. Skottet i fråga blommade, var långt, kraftigt och väl utvecklat, till sin habitus i övrigt likt normal L. heterophyllus med nedtill breda, i spetsen runda blad. Likaså var ett samtidigt (1979) översänt, helt ungt, ej blommande skott från gräsvallen genomgående enkelparigt.
Från L. sylvestris skiljer sig dessa typer säkert genom genomgående bredare stipler (även på skottens terminala delar). Huruvida de delvis utgör modifikationer (förorsakade t.ex. av torka eller av individens låga ålder), delvis är genetiskt betingade, bör utredas. "Unijugus"- material från Bredsjö därför inplanterat 1979 i Uppsala botaniska trädgård för vidare studium. (Att hybridisering mellan L. heterophyllum och L. sylvestris skulle kunna förekomma och ge upphov till liknande mellanformer är hittills inte känt i Sverige.) - Tillägg sommaren 1981: Det föga kraftiga exemplaret i Uppsala botaniska är ännu genomgående enkelparigt.