"Är väl knappast vild annorstädes än i Mälartrakten, der den åtminstone på öarne såsom sådan finnes" (WALL 1852). Omdömet står sig än i dag, om än artens indigenitet inte direkt låter sig fastslås. Den på Mälaröarna eventuellt vilda populationen i vår tid sparsam med spridda, enstaka träd, så t.ex. i Ridöarkipelagen (KERS 1978). Som subspontan tämligen allmän-spridd på Mälarslätten och i Östra Skogslåglandet; för övrigt spridd-tämligen sällsynt i alla kulturområden upp t.o.m. Ljusnarsberg i Övre Bergslagen (5–9 lokal enligt LIND. 1960). Saknas i obygder. I Bergslagen regelbunden särskilt i kalktrakter, således kalkgynnad. Sydlig, värmekrävande, så som spontan mer, så som subspontan mindre. Utbredningstyp som eventuellt idiokor: S12. Som antropokor: S1.
Första fynd
FLYGARE 1766 så som Crataegus, Oxel (Ängsö: "ubique crescunt").
Ekologi
Osäker idiokorofyt. Potentiellt naturlig kanske t.ex. en ståndort, nämnd av KERS (1978) från Aspholmen i Mälaren, strax S landskapsgränsen: "vild i hällmarksskogen nära stranden". Annars i Mälarområdet för det mesta, utom detsamma alltid i hemerob vegetation, ungefär som S. aucuparia: betesmark, bryn, gles lövskog osv.
Som subspontan ergasiofygofyt. Odlades tidigt i hela landskapet, något för virkesfångst, mer som prydnad (gårdsträd). I Bergslagen försökt med framgång vid enskilda gårdar i Ljusnarsberg i början av 1800-talet (HAMMARSTRÖM 1813). I Skinnskatteberg omtalad som odlad av HIS. (1831); från Åholmens trädgård i Rytterne av REUTERHOLM (1796). Ej beståndsbildande; uppvuxna träd oftast solitära.
Grova (troligen planterade) träd i Säterbo vid gamla kanalen invid "flygfältsbron: brösthöjdsomkrets 297, 292, 282" (Löfg. i brev 1979).