Bergstrand 1851 så som E. latifolia (Sala: Gröna gången). G. C. Timm 1824 (Norberg: nära Silvtjärn; TIMM).

Idiokorofyt. Hemerofil. Barr- och blandskog på kalkrikt underlag, motsvarande ungefär skog av frisk ekbräkenristyp och örttyp, t.ex. Grythyttan: Västgöttorp(!). Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen, t.ex. Arboga: Kalkugnsberget, Ramsberg N: Kalkåsen S-ut, Viker: Näsmarkerna (alla !), Sala kalkområde (nedan). Sparsam i kalkklippängssamhällen, så som Sala: Mergölen- och Gudmundstorpsområdena(!).

Ungefär lika ofta som apofyt i torr- frisk ängs- och gläntvegetation och på euhemeroba ståndorter som slig, gruvvarp, väg- och brottkanter, vägdiken m.m., allt på kalkrikt underlag. Järnvägsapofyt på kalkrik sligsand längs numera upprivna spåret Klacken-Lilla Malmkärra i Norberg.

Ståndorter utanför kalkområdena obekanta.

(Torr-)måttligt torr-frisk, cirkumneutral-alkalisk mull/rendzina; (torr-)måttligt torr-frisk, helst humusbemängd, kalkrik, euhemerob mineraljord. Underlag skiftande. Skugga-öppet ljus. Överjordiska delar utbildas troligen inte vid stark beskuggning.

Det forna uppträdandet i Mälarområdet gåtfullt. Torde ha gynnats, förutom av varmt klimat och väl neutraliserad mark, av slåtter. Måste efter 1920-talet ha fördrivits av hård betning, igenväxning m.m. Individmängd växlande olika år. Vissa år på vissa lokaler 100-tals ex., t.ex. Norberg: Klacken (åtminstone t.o.m. 1960-talet). Vanligen färre än tio blommande skott. Individmängden sjunker i vår tid genom gruvområdenas igenväxning med tätt sly.

Varierar mycket i fråga om färg och habitus. Den taxonomiska betydelsen härav dock omtvistad (jfr HYLANDER 1966a). Utpräglat rödbruna former ("violacea", eventuellt "varians") har ansetts vara solmodifikationer, blekgröna ("viridiflora") skuggmodifikationer. Sådana har anförts från Sala (DAHLGREN 1910a, 1911; LD; Ohlin i Hamrin manuskript) och Linde: Siggeboda (BINNING 1921).

En ärftligt betingad, albinotisk population (sannolikt en klon) känd från Norberg ca 1 km SV Lilla Malmkärra: "De flesta plantorna där saknar bladgrönt, klorofyll, och är gulbleka med violett skiftning. --- dessa gav inte något moget frö utan vissnade efter ett par veckor." (HELLMAN 1974.) Beståndet, som växer på kalkrik sligsand vid f.d. järnvägen Klacken-Fagersta, sågs av Hellman för första gången 1965. Följande individmängd har uppgivits: 1971: 36 ex. jämte 73 av normalformen (Norrsveden i brev 1976). 1972: Ca 25 ex. (HELLMAN 1974). 1974: Ca 40 ex. jämte 50 av normalformen (ÅLIND 1974a). 1978: 23 ex. jämte 14 av normalformen (Norrsveden i brev 1978). P. Ålind har iakttagit, att flertalet blommor hos de klorofyllfattiga ex. är kleistogama samt att mykorrhizabildning hos dessa exemplar är onormalt kraftig (muntligt meddelat 1978). Lokalen kräver återkommande röjningsåtgärder.

Mälarslätten: Arboga 1 Källängen (= Kalkugnsberget) 1887 (Tärnlund enligt SAMUELSSON 1923a; JOH) - (MALMGREN 1972a). Även samlad 1901 och 1944 (ARB, SBG). Kungsåra 2 Skepphusa 1919 (A. Johansson, S)†. Rytterne 3 Nära Fiholm, skogsbacke 1928 (Eskil Alvén, ALV)†. 4 Nära kyrkan (Lundman enligt SAMUELSSON 1923a)†. Västerås S 5 "på Orchisbacken mellan Blåsbo och Råcklundaskogen" (WALL 1852)†.

Skogslåglandet: Sala Tämligen allmän-allmän i Centrala kalkområdet, så som kring gruvan (bl.a. runt Stensbotten), Gudmundtorp, Aspentorp, i Gravhagsskogen, på Solbohällarna, Krackelbacken m.m., dels apofytiskt, dels i potentiellt naturlig vegetation(!). Första gången samlad 1833 vid berg nära genvägen till Gröna gången (Sillén, UPS). Senare talrika kollekter. I de nordliga kalkområdena sedd vid Hillingsbergs gruvor 1957 (Almquist).

Nedre Bergslagen: Utanför kända kalkområden - se kartan – i Ramsberg N: nära kyrkan [på gammal slaggvarp?] (IVERUS 1877)(†).