Allmän i Bergslagen, dvs. i lättjordsområden, och i delar av översta Skogslåglandet; för övrigt mycket oregelbunden (spridd-sällsynt). Okänd i vissa delområden (kartan). Etablerar sig i lerbygderna med särskilt lätthet på sandigt underlag men tilltar långsamt och trivs väl även på lera. Oregelbundenheterna i utbredning sannolikt huvudsakligen beroende på ofullständig spridning Utbredningstyp: N1 (pU).
Första fynd
HISINGER 1831 såsom Scabiosa a. (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Har i Uppland, där dess utbredning på likartat sätt är splittrad, av ALMQUIST (1929) tagits som typexempel på en art med "ofullbordad spridning från ± slumpvis tillkomna härdar". Inriktad på kortdistansspridning (myrmekofil).
Med hänsyn till framför allt den ojämna utbredningen, som tycks tyda på tämligen sen invandring, kan arten förmodas vara agriofyt snarare än idiokorofyt. Har i potentiellt naturlig vegetation inrättat sig på en rad kalklokaler med goda ljusförhållanden (kalkklippängar, kalkhälltallskog, Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen), t.ex. i Sala (flerstädes), Nora N och Viker(!).
I silikatområdet uteslutande synantrop: betad/obetad frisk-torr lövglänt- och ängsvegetation, mångåriga vallar, diverse mesohemerob (vanligen frisk) ängsvegetation i kulturgränsen; torrare, euhemeroba ståndorter (vägkanter, renar, järnvägsområden, banvallar, sandtag och deras omgivning samt annan nött åsmark, nya och gamla skärningar m.m.). På växelfuktig ståndort i Västanfors: Mortorpet och Skinnskatteberg: S. Gäddtjärnen, i båda fallen i lågvuxen kalkfuktängsvegetation (igenväxande).
Svag skugga-öppet ljus. Tämligen betestålig.
Arkeofyt eller tidig neofyt? Förekom i äldre tid (som artnamnet antyder) i åkrar och spreds därmed tidigt i olika riktningar med sädesfrön; fr.o.m. 1700-talets slut med vallfrö och senare nog också ibland med gräsmattsfrö. För övrigt på olika sätt med samfärdseln. Ökningen i Ö och S syns fortskrida helt långsamt men i regel leda till varaktig bosättning. Exempelvis: Kärrbo: Frösåker 1855 (Cederstråhle, UPS) -77(!: 500 m N-ut i kulturgränsen nära åkrar); Västerås S: Stallhagen 1887 (C. H. Johansson, JOH) -78(!; även i gamla lasarettets park); Munktorp S: Ullvi 1918 (Eva Nilsson, ARB) -54 (Almquist: Hesta). Exempel på lokaler tillkomna under senare tid, är på grund av ofullständig dokumentation svåra att ge. Hit hör dock sannolikt en lokalgrupp i Lundby (Johannisberg S-ut; Bergtorpet; Gränsla; avtaget till flygplatsen; S:ta Gertruds kapellruin), där arten, trots intensiv floristisk bevakning under hela 1900-talet, inte upptäckts förrän under 1970-talet(!). Underlag på dessa Lundby-lokaler lera.
I Bergslagen generellt riklig, för övrigt smågrupper-lokalt mer eller mindre rikliga bestånd.
Variation
Form flore alba: Ervalla N Järle järnvägsstation 1956 (ALMQUIST 1957).
